Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gör uppror mot ensamheten

Ensamheten bland äldre i Sverige har nått katastrofala nivåer. Äldreomsorgen har blivit en förvaringsplats att tyna bort i. Det är ett mönster som måste brytas, menar Otto Othozon som föreläser om ensamhet.
– Jag känner en man som var öppen och glad och gillade att prata. Men när jag mötte honom efter att han varit ett år i äldreomsorgen så hade han blivit tyst. Han hade till och med svårt att prata. Han sa att ”När man sitter mellan väggarna och ingen svarar så blir man så”.

Annons

Otto Othozon berättar en av många historier hur ensamheten slår hårt mot äldre i Sverige. Han talar inte om socialgrupper, minoriteter eller om människor i en viss landsända.
Han pratar om äldre i Sverige, där i stort sett alla lever i ett system som gör dem ensamma. Där gifta par inte får bo tillsammans, där livet på ”hemmet” består av att sitta framför tv:n, med korta avbrott av utfodring på bestämda tider.
Där vistelser ute bland folk och besöken av vänner och anhöriga är lätt räknade eller obefintliga.

– Påtvingad ensamhet är det grymmaste som finns. Man tappar fotfästet, självförtroendet och gemenskapen. Och det går väldigt fort. Det är otäckt att se, säger Otto Othozon.
Han tycker att Sverige är ett land som blundar för den här påtvingade ensamheten.
– Ensamheten bland äldre är påtaglig i Sverige. Även inom gruppen. De är främmande för varandra.

Sverige är, enligt Otto, dessutom riktigt dåligt på att lösa det här problemet. Snarare byggs det på alltmer i den tid vi lever. Otto har mött äldre i Sverige som kommer från andra länder och längtar dit, just på grund av den ensamhet som byggts in i systemet i Sverige.
– Jag träffade en norsk kvinna på ett boende. Hon var ungefär 90 år och önskade att hon kunde flytta hem till Norge, för där hade de bättre boenden. En finsk kvinna på 92 år, pigg och klar, undrade varför hon skulle sitta här i Sverige och göra ingenting.

Otto jämför också Sverige med sig självt. Han menar att förhållningssättet och umgänget med äldre har varit mänskligare. Dels om vi bara tittar ett eller några decennier tillbaka i tiden. Då var närvaron hos personalen och aktiviteten för de äldre större. Men dels också om vi riktar blicken långt tillbaka, på den tiden då äldre levde på ett så kallad ”undantag”. De bodde i en stuga i anslutning till sina familjer och var delaktiga i det vardagliga livet och behjälpliga med diverse sysslor på en gård.
Äldre fortsatte kort sagt att leva i en pågående gemenskap.
Förr och nu. Sverige jämfört med andra länder. Otto använder starka, men också tydliga kontraster för att sätta ljus på någonting som han betraktar som ett mänskligt haveri. Men vem ska göra någonting åt det? Politikerna? Familjerna?

Otto tycker förvisso att ­politikerna borde ta tag i problemet. Men han tvivlar både på deras förståelse och deras förmåga.
– De är inte insatta och har ingen empati. De gör bara karriär, säger han och menar att privatiseringen av äldreomsorgen lett till en katastrof.
Familjerna är förstås väsentliga och borde generellt umgås oftare med sina äldre släktingar. Men när Otto är ute och föreläser försöker han i första hand uppmuntra de äldre till att själva bryta sina mönster. Det kan handla om de till synes mest vardagliga och triviala handlingarna, men som ändå tar formen av ett litet uppror mot systemet.
– Ett uppror kan vara vad som helst. Man kan säga att man vill dricka kaffe klockan fyra istället för tre. Man kan vara rullstolsbunden och kräva att man ska få komma ut och få frisk luft och vara bland folk.

Otto nämner ett äldre par som han känner för att förtydliga skillnaden mellan ensamhetens apati och gemenskapens vitaliserande kraft.
– De gör någonting hela tiden. De har en snickarbod och ett grönsaksland. Det håller dem uppe. Ibland har mannen ont och ligger på soffan, men nästa dag får man höra att han är ute och går i skogen. Om jag frågar dem om de tittat på TV så svarar de ”Ja det gjorde vi förra torsdagen”.

John Leander
john.leander@daladem.se