Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: 86 liberaler kan väl inte ha fel? Ullenhags socialliberalism är partiets sista chans

Annons

Häromdagen tog 86 företrädare för Liberalerna, i ett upprop i Aftonbladet, ställning för Erik Ullenhag som nästa ledare för sitt parti. Själv blev jag nästan förvånad över att det finns hela 86 liberaler kvar överhuvudtaget. Partiet backar. I Dalarna är det närapå utraderat från den politiska kartan så fort man kommer bara någon mil från residensstaden.

Vad är det för fel på det där partiet? Jag tror jag har svaret: Det har länge varit långt mer marknadsliberalt än socialliberalt. Och det har ofta varit mer kravliberalt – alltså ganska auktoritärt – mer än just socialliberalt.

Vad är det för fel på det där partiet? Jag tror jag har svaret: Det har länge varit långt mer marknadsliberalt än socialliberalt. Och det har ofta varit mer kravliberalt – alltså ganska auktoritärt – mer än just socialliberalt. I praktiska politiska ställningstaganden har det visat sig på två mycket tydliga sätt: Liberalerna står för helt ansvarslösa skattesänkningar när man i Januariavtalet exempelvis fick igenom ett borttagande av värnskatten för de rika. Den politiken är inte bara orättvis, den leder inte bara till ökad ojämlikhet – den är, vilket Robert Sundberg på denna sida ofta påpekat, oförenlig med de stora satsningar på försvaret och generösa syn på ökad svensk avgift till EU som partiet samtidigt förespråkar.

Men kanske allra tydligast har den direkt doktrinära marknadsliberala hållningen hos Liberalerna visat sig i synen på skolan. Eller rättare sagt: På skolmarknaden. Detta parti, som en gång var drivande i skapandet av en jämlik svensk skola, blundar nu konstant för de enorma problem som marknadifieringen av svensk skola lett till och leder till: Segration och klassklyftor samt stora koncerners utsugning av skattebasen. Socialliberalismen är mer eller mindre utraderad ur partiets tänkande.

De där 86 liberalerna menade i sitt upprop i Aftonbladet att partiet måste behålla sin ”socialliberala ryggrad”. Men den ryggraden är, tyvärr, sedan länge borta. Det är därför som partiet slokar och knappt kan stå upp. Liberalerna har ingen socialliberal ryggrad.

Man tvingas gå tillbaka till Bengt Westerbergs storhetsdagar för att finna ett äkta socialliberalt stråk i partiets tänkande. Westerberg hade till exempel inga svårigheter att samarbeta med fackföreningsrörelsen, i alla fall på tjänstemannasidan. Han kände till den djupa innebörden av generell välfärd – alltså en välfärd som omfattar alla och drar in såväl de lägsta som högsta inkomstskikten i en solidarisk finansiering av välfärden.

Står Erik Ullenhag för något liknande idag? Kanske. Jag hoppas det. Ibland låter det så på honom, även om han sorgfälligt undviker att uttrycka kritik av skattesänkarfilosofi och marknadifiering av skola och välfärd.

För hela tolv år sedan skrev han i alla fall en mycket bra artikel om den utveckling som Centerpartiet då genomgick. Han kritiserade Centern för att vara på god väg att bli ett nyliberalt parti.

För hela tolv år sedan skrev han i alla fall en mycket bra artikel om den utveckling som Centerpartiet då genomgick. Han kritiserade Centern för att vara på god väg att bli ett nyliberalt parti. Så här skrev han:

”Ledande företrädare talar om platt skatt och förespråkar mycket kraftiga skattesänkningar. Förslag reses om marknadshyror och partiet är en skarp kritiker av svensk arbetsrätt och har återknutit till en gammal centertradition om att tala om grundtrygghet istället för inkomstbortfall i socialförsäkringarna. För alla dessa ståndpunkter går det att hitta nyliberala argument men åsikterna hämtar knappast sin näring ur en socialliberal tradition.”

Ord och inga visor om den timbrofiering som Centerpartiet genomgick under dessa år och som än idag kännetecknar Centern.

På den tiden var Ullenhag partisekreterare. Sedan hamnade han i regeringen som integrationsminister och försvann därefter som ambassadör till Jordanien. Man kan säga att han legat lågt i frågan om kritik av nyliberalismen, den doktrinära varianten av marknadsliberalism, de senaste tolv åren sedan han skrev den där artikeln.

Sverige skulle behöva ett äkta socialliberalt parti. Jag tror att det är Liberalernas enda chans att återigen växa. Och de sista 86 liberalerna kan väl inte ha fel?

Är han rätt man för Liberalerna? Ja, jag föredrar Ullenhag framför den visserligen mer karismatiska Nyamko Sabuni och hoppas att det blir han som tar över.

Sverige skulle behöva ett äkta socialliberalt parti. Jag tror att det är Liberalernas enda chans att återigen växa. Och de sista 86 liberalerna kan väl inte ha fel?

Annons