Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Beethoven blandar sig i svensk politik. Och varför man borde blivit tonsättare istället.

Annons

Innan jag sätter mig ner för att skriva denna ledartext sätter jag på radions P2. Mitt huvud är fullt av politiska händelser från de senaste dagarna – ny EU-kommissionär från Tyskland, en historisk lunch mellan Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson, Nyamko Sabunis första framträdanden som Liberalernas partiledare, klimatforskare som rapporterar om allt tätare och hetare värmeböljor.

Men så kommer då musiken ur radion. Beethovens Erocia, den andra satsen, partierna i den långsamma satsen som är så fulla av smärta och ljus om vartannat att allt det där jag nyss tänkte på helt enkelt sopas bort. Mer än tvåhundra år gammal musik kliver rakt in i mitt medvetande och rensar det från slagg och bråte.

Beethovens musik uttryckte på många sätt den uppåtstigande europeiska borgerlighetens bästa drömmar om en mer rättvis värld. Det går visserligen aldrig att utläsa några klara, entydiga budskap ur ett partitur. Musiken är i viss mening alltid stum och den bär det budskap vi ger den. Men man känner det: Ludvig van Beethovens musik, kanske i synnerhet hans symfonier, hör till de europeiska samhällenas ungdomstid: Det finns hopp, mitt i smärtan och sorgen finns det hopp.

Dåtidens uppåtstigande borgerlighet slogs ännu för sin frihet gentemot gamla feodala makter. Den hade ännu inte stelnat i vad borgerligheten är idag: En samling makthavare och administratörer av ett kapitalistiskt samhälle som är alltmer inkompatibelt med både biosfären och den sociala jämlikheten.

Dåtidens uppåtstigande borgerlighet slogs ännu för sin frihet gentemot gamla feodala makter. Den hade ännu inte stelnat i vad borgerligheten är idag: En samling makthavare och administratörer av ett kapitalistiskt samhälle som är alltmer inkompatibelt med både biosfären och den sociala jämlikheten. Ja, en samling makthavare som för varje år tycks allt dövare för den skenande ojämlikhet som sliter sönder våra samhällen och göder det numera permanenta missnöje som stavas högerpopulism.

Jag ser ut över en blommande äng och gröna åkrar när jag hör de där partierna ur Eroicans andra sats. Svalor klyver himlen. Nyss tyngd känner jag mig nu märkligt lättad.

*

Politikens ämnen tränger sig sedan på igen. KD-ledaren har alltså ätit lunch med SD-ledaren. De hade sina stabschefer med. Åkesson strålar på fotona: Äntligen har han sluppit stämpeln oberörbar. Sverige tar ett steg längre in i de konservativa labyrinterna.

Svensk politik har de senaste åren egentligen bara handlat om en sak: Tumult, uppbrott och kaos i det borgerliga lägret där man i viss mening kan räkna in också SD. Väljare skyfflas mellan de olika borgerliga partierna. Busch Thor åker sin bergochdalbana i opinionsmätningarna. Kristersson försöker locka till sig m-väljare som gått till SD genom att fullständigt fixera sig vid integration och invandringsfrågor. Liberalerna står vid ett stup och tittar ut och hoppas nu att Sabuni kan rädda partiet från avgrunden. Annie Lööf står nästan där lite vid sidan av allt, mer vilsen över en förlorad hemhörighet i det borgerliga lägret än vad hon nog förmår uttrycka.

Vi ser en borgerlighet som i jämförelse med den evigt krisstämplade socialdemokratin egentligen är i en mycket djupare kris, trots att de forna allianspartierna plus SD har en majoritet av väljarna och av opinionen.

Sverige är ett högerland. Så är det. Jag har påpekat det i många år och alltid betraktat det som ett mirakel att Sverige ändå har en rödgrön regering. Men ett högerland, det är numera detta Sverige som under mer än ett halvt segel sågs som progressivitetens stamort på jorden. Sverige blev detta högerland när den socialdemokratiska ideologin tunnades ut och tappade taget om väljare som nu snarare såg det som viktigare att egoistiskt rusta sig för ett mer ojämlikt samhälle, än att hoppas på ett förnyat kollektivt jämlikhetsprojekt.

Sverige blev detta högerland när den socialdemokratiska ideologin tunnades ut och tappade taget om väljare som nu snarare såg det som viktigare att egoistiskt rusta sig för ett mer ojämlikt samhälle, än att hoppas på ett förnyat kollektivt jämlikhetsprojekt.

Jag ser på mitt eget liv: De senaste trettio åren har i grund och botten bestått i en lång serie nederlag för de solidariska idéer jag tror på. Sörjer jag? Ja, det gör jag. Men den stora frågan är ändå: utgör den högerpolitiska era vi nu genomlever början till det nya normala? Eller bevittnar vi just nu, dessa år, dessa Trumpår, kulmen på en lång destruktiv period av doktrinär marknadsliberalism med efterföljande konservativa svallvågor?

Det går inte att veta. Det enda vi vet är att ödesfrågorna måste lösas – klimatkris och skenande ojämlikhet – och det kan inga ideologier som formas av ett högerland göra.

När Beethoven skrev sin tredje symfoni, Eroican, var han ännu full av förhoppningar om att en annan och bättre tid skulle komma. Den franska revolutionen hade väckt liv i frihetens, broderskapets och jämlikhetens idéer över en hel kontinent. Han tillägnade sin symfoni den Napoleon som till en början tycktes föra ut de nya progressiva idéerna över ett förstockat feodalt Europa. Sedan utropade Napoleon sig till kejsare. Beethoven blev vansinnig. Det brukar sägas att när den nyheten nådde honom så strök han med bläck över dedikationen i partituret så hårt att det blev hål i notpappret.

Jag önskar ibland att jag hade förmågan att uttrycka mig i musik istället för med bokstäver. Musiken kan gömma sin tonsättare för världen och ändå placera sin skapare mitt i den. Det går inte med en simpel ledartext.

Annons