Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Bensinupprorets kärna är rättvisa

Annons

För bara ett år sedan skulle nog de flesta miljövänner mest ha fnyst föraktfullt mot varje bensinprisuppror och betraktat sådana som enbart ett uttryck för fossila hjärnors missnöje och ovilja att erkänna klimatproblemen. Och även nu finns det åtskilliga debattörer som fnyser just föraktfullt mot den landsbygds- och landsortsbefolkning som klagar över höjda omkostnader för att åka och handla, fara till jobbet, köra ungar till träningar och annat – till exempel att tvingas åka allt längre för att ens kunna tanka bensin! – som kräver bil i kollektivtrafiklöst land.

 

Flytta till storstan! är rådet som hörts från både högerekonomer och krönikörer i kvällspressen. Ni är idioter som stannar kvar på världskapitalismens bakgårdar där det ändå bara finns tråkig skog och obildat folk.

 

Men sedan en tid tillbaka är sådan nedlåtande kritik definitivt mer tassande och försiktig. De gula västarna i Frankrike har ställt om mycket av debatten och det märks även i Sverige. Nyligen fick en utmanare till språkrörsposten i Miljöpartiet förvånansvärt starkt stöd på Miljöpartiets kongress – utmanaren talade mycket om fördelningspolitik som en nödvändig förutsättning för att kunna genomföra en grön omställning. Det segrande språkröret, Per Bolund, verkar dock inte ha några sådana insikter. Man får verkligen en känsla av att denne man tror att det går bra att ta elcykeln de sex milen till lasarettet eller åka och storhandla. Den självgoda gröna urbana människan med goda inkomster tycks i denna person fått en fullödig representant.

Det som börjar i ilskan mot höjda drivmedelspriser mycket väl kan sluta i ett bredare uppror. Så gick det i Frankrike. Och så kan det gå på fler ställen i världen. I Sverige skenar inkomstskillnaderna sedan länge. Januariavtalet har en hyggligt grön profil – men en fördelningspolitisk profil som mest påminner om en profilbild på en kriminell.

Det som börjar i ilskan mot höjda drivmedelspriser mycket väl kan sluta i ett bredare uppror. Så gick det i Frankrike. Och så kan det gå på fler ställen i världen. I Sverige skenar inkomstskillnaderna sedan länge. Januariavtalet har en hyggligt grön profil – men en fördelningspolitisk profil som mest påminner om en profilbild på en kriminell.

 

Så hur mycket handlar om priset på bensin? Att köra bil idag är i själva verket inte så mycket dyrare än vad det var för 20 år sedan. Bensinpriserna är högre genom högre beskattning, men samtidigt är bilarna idag långt mer bränslesnåla. Men priset för att tanka känns på ett helt annat sätt. Det känns för en förälder som lämnar barn på förskolor eller åker till jobbet många mil bort. Det som inte känns lika omedelbart är de högre kommunalskatter som folk i små landsbygdskommuner måste betala. Att den offentliga servicen försvinner märks, ja, men inte på samma omedelbara sätt som när siffrorna på displayen på bensinstationen snabbt tickar iväg. Nedläggningen av Arbetsförmedlingskontor på mindre orter kommer, tyvärr, inte att leda till massiva upprop, trots att det ökar ojämlikheten.

 

Jag har aldrig fattat varför det ska vara så förbannat omöjligt att införa en differentierad bensinskatt, så att folk utanför storstäderna som är helt beroende av bil betalar lite mindre. Det har i årtionden motionerats i riksdagen om detta men inget genuint händer.

 

Bensinuppropets företrädare håller än så länge en låg profil. Jag har som hastigast träffat initiativtagaren Janne Berglund, en stillsam boråsare. Han kämpar hårt för att hålla i synnerhet högerextremister borta från kommentarsfälten. Han har, tror jag, dessutom rätt i att minskad skatt på bensin inte lär leda till något massivt ökat nöjesåkande.

 

De stora och självklara utmaningarna borde givetvis vara:

1/ Minska radikalt biltrafiken i storstäderna. Det är där det stora, onödiga bilåkandet sker.

2/ Bygg överallt ut kollektivtrafiken och elektrifiera så mycket av trafiken som det bara är möjligt.

De stora och självklara utmaningarna borde givetvis vara: 1/ Minska radikalt biltrafiken i storstäderna. Det är där det stora, onödiga bilåkandet sker. 2/ Bygg överallt ut kollektivtrafiken och elektrifiera så mycket av trafiken som det bara är möjligt.

Varje folklig proteströrelse rymmer en kärna av förnuft. Det gäller även bensinupproret. De gula västarnas manifestationer i Frankrike har avfärdats och demoniserats av eliterna i hela Europa. Men det är vanligt folk som gått ut på gatorna för att de har sett sina liv försvåras – samtidigt som de rikaste bara får det bättre. Det är kärnan.

 

Och det är i grunden vad bensinupproret i Sverige också handlar om. Rättvisa.

Annons