Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: De bortglömdas revolt avgjorde brittiska valet

I torsdags kväll fick vi i det brittiska valet beskåda en jordskredsseger för nationalism och konservatism. Det är det enkla, med betoning på ”enkla”, konstaterande man kan göra. Alla de viktiga frågorna om välfärd och social rättvisa slukades av en inskränkt höger och de som fick det att ske var en pressad arbetarklass, djupt besviken i en marknadsliberal värld där till och med Brexit gav en falsk väg ut.

Labourledaren Jeremy Corbyn gjorde vad han kunde i en omöjlig situation och gjorde det trots ett massivt motstånd och förlöjligande från de flesta medier och från näringslivet och de så kallade marknaderna. Det omöjliga bestod för Labours del i att dess potentiella väljarkår klövs mellan anhängare och motståndare till Brexit, i leavers och remainers. Och den klyvnaden har en lång och bitter förhistoria.

Vi har i själva verket i brittisk politik nu bevittnat en de bortglömdas blinda revolt och den revolten har en förhistoria som sträcker sig ända ner i Thatchers sjuttio- och åttiotal. Det är den brittiska arbetarklassen som glömts bort och organisatoriskt pulveriserats hela vägen från Thatcher till Blair och ända hit.

Vi har i själva verket i brittisk politik nu bevittnat en de bortglömdas blinda revolt och den revolten har en förhistoria som sträcker sig ända ner i Thatchers sjuttio- och åttiotal. Det är den brittiska arbetarklassen som glömts bort och organisatoriskt pulveriserats hela vägen från Thatcher till Blair och ända hit.

Fackföreningsrörelsen har försvagats kraftigt, samtidigt som Labour, särskilt under Blairs tid, blev mer och mer av ett medelklassparti som upplevdes fjärma sig från livet utanför London och hellre än social jämlikhet eftersträvade ett Cool Britannia. Under samma era etablerades en Europaunion som framförallt betonade den inre marknaden, så avreglerad som möjligt, så företagsvänlig som möjligt och dessutom trädde fram som en byråkratisk koloss fjärran från all närdemokrati. Och denna europeiska union tyckte sig få traditionella arbetarväljare ha något att vinna på.

När den konservative premiärministern David Cameron utlyste sin fatala folkomröstning om EU, var det som om stora delar av denna bortglömda brittiska arbetarklass tog sin chans att utkräva hämnd på de liberala eliterna. Och där står britterna nu. Vänster-högerskalan har i praktiken kollapsat. Ur spillrorna av den stiger den konservativa populisten Boris Johnson. Han har ingenting att säga om de enorma klasskillnaderna i den nation han ska leda och ännu mindre kommer han att göra något åt dem.

En triumfatorisk Boris Johnson har dessutom lång väg att gå i förhandlingarna om ett handelsavtal med EU. Ännu vet ingen riktigt hur det kommer att sluta. Det kan sluta med en så kallad krasch ut ur EU.

Labourledaren Jeremy Corbyn kommer naturligtvis att avgå. Corbyn väckte liv i många unga människor som har engagerat sig som aldrig förr i partiet och fått medlemsantalet att stiga. I övriga Europa har socialdemokratin kollapsat numerärt och slocknat ideologiskt, men så har det inte sett ut i Stor-Britannien. Corbyn väckte liv i en ideologi som är röd och grön, med offensiva förslag för att lösa klass- och klimatfrågor. Han väckte därmed den gamla Blair-elitens ilska, som bedrivit ett permanent krypskytte mot ett mer radikalt Labour.

Men Corbyns Labour nådde aldrig en sedan årtionden uppgiven, sönderslagen och traditionell arbetarklass som nog såg Brexit som ett sätt att hämnas på alla dem som glömt dess existens. Nu står Labour där slaget och den närmaste tiden snart säkert åter än mer splittrat.

Men det är nu viktigt att säga följande och det har relevans för hela den europeiska arbetarrörelsen: Slutsatsen av Labours nederlag är inte att partiet bör anpassa sig högerut. Efter Brexit, när allt förhandlande förhoppningsvis till slut är klart, kommer nya vänster-högerstrider att bli både självklara och nödvändiga i brittisk politik. Politiken kommer att nollställas och börja om, det tror jag vi kan vara säkra på. Sökandet efter en trovärdig politik för de många och inte för de få måste fortsätta.

Men det är nu viktigt att säga följande och det har relevans för hela den europeiska arbetarrörelsen: Slutsatsen av Labours nederlag är inte att partiet bör anpassa sig högerut. Efter Brexit, när allt förhandlande förhoppningsvis till slut är klart, kommer nya vänster-högerstrider att bli både självklara och nödvändiga i brittisk politik. Politiken kommer att nollställas och börja om, det tror jag vi kan vara säkra på.

Sökandet efter en trovärdig politik för de många och inte för de få måste fortsätta.