Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Den långa tiden gör oss till människor! Stryk inte antiken ur skolan!

Annons

Likt en båt till havs

som har mist sina åror

vid fiskarnas strand

färdas jag sorgset över

denna värdens bistra hav.

De där fem raderna skrevs för mer än tusen år sedan, av en mytomspunnen hovdam och poet i Japan. Ett millennium senare når de mig när jag står på bokmässan i Göteborg och tittar på böcker i ett litet förlags monter. Hon hette Ono No Komachi och man vet mycket lite om henne. Men de dikter som överlevt av henne, på ett eller annat sätt alltid kärleksdikter, formade mycket av Japans litteratur. Och jag häpnar över att dikt efter dikt i den lilla volymen når mig genom denna eon av tid som gått sedan de skrevs. Det går att omedelbart förstå vad hon skriver, även om fotnoterna som finns i boken om varje poem snart fördjupar läsningen.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det: Det är inte bara det att jag omedelbart förstår de där texterna i sig. Det som fängslar mig är att en förbindelse plötsligt upprättas mellan mig, där jag står i det bedövande sorlet på bokmässan, och en värld som fanns för så länge sedan. Jag tittar upp från boksidorna: Nuet omkring mig känns främmande, på distans. Och jag tror att den känslan är värd oerhört mycket: Om vi inte orkar ta mentala steg ut ur nuet, kommer vi inte att orka med nuet, än mindre förstå det och inte alls kunna förändra det.

Det som fängslar mig är att en förbindelse plötsligt upprättas mellan mig, där jag står i det bedövande sorlet på bokmässan, och en värld som fanns för så länge sedan. Jag tittar upp från boksidorna: Nuet omkring mig känns främmande, på distans. Och jag tror att den känslan är värd oerhört mycket: Om vi inte orkar ta mentala steg ut ur nuet, kommer vi inte att orka med nuet, än mindre förstå det och inte alls kunna förändra det.

Nej, jag kräver inte att varje människa i Sverige nödvändigtvis måste läsa just den där lilla vackra volymen med uråldriga men evigt unga poem. Men jag tänker på Skolverkets planer på att avskaffa stora delar av den historieundervisning som handlar om tiden före det moderna genombrottet. Lektionstimmarna räcker inte för allt, heter det, något måste bort, och då funderar Skolverket på att stryka just undervisningen om antiken och medeltiden. Det är många som har baxnat inför Solverkets utspel. Jag gör det också.

Visserligen kan jag förstå problemet: Tiden går och de historiska erfarenheterna ackumuleras, växer till ett obestigbart berg av fakta. Om ytterligare tusen år är det ju fullt möjligt att vår egen tid helt måste strykas ur undervisningen.

Men jag blir rädd när jag hör om Skolverkets planer. Jag tror att barn och ungdomar alltid kommer att fascineras av avlägsna tider, fjärran platser, gestalter som stiger fram ur de historiska dimmorna. Hela fantasygenren, som är så populär, bygger rätt mycket på den känslan. Harry Potter är medeltidsmagi i en modern värld. Sagan om Ringen skulle knappast fungera på läsare om de inte hade en vag aning om att något sådant som svunna, halvt glömda tidsåldrar existerar. Och jag är övertygad om att varje nutidsmänniska alltid kommer att vara i skriande behov av referenser bakåt i tiden.

Det är väldigt lite av vår egen tid vi kan förstå utan att ha någon aning om de enorma svallvågor som dagligen utgår från den antika världen. Det romerska imperiet angav ramar för det vi än idag gör och tänker, alltifrån rättsväsende till litteratur. När vi kallar en politiker för diktator är det romerskt språkbruk. Månaden juli är namngiven efter Julius Caesar. Och så vidare. Den grekiska kulturen gav oss en hjälteberättelse, Iliaden och Odysséen, som ännu formar allt vårt berättande. Stryker man antiken ur historieundervisningen stryker man också bort Jesus och kristendom som formades av antikens slavsamhälle.

Jag har alltid tänkt mig idé- och litteraturhistorien som en uppochnedvänd pyramid. Det som finns längst ner i den tunga pyramiden är några få verk som har betydelse för allt som tänks och skrivs under tusentals kommande år. Där hittar man exempelvis Gilgamesheposet, sumerernas epos, som judarna i sin tur lånade av för att få fram Gamla Testamentet (berättelsen om syndafloden är sumerisk).

Vi kan vara säkra på, att även för femtiotusen år sedan, satt det barn och vuxna kring lägereldar och lyssnade till berättelser om ting som utspelade sig för länge länge sedan i en då dimmig förfluten tid och deras ansikten såg alldeles klarvakna ut när de lyssnade till berättelserna. Det är den långa tiden, den som inbegriper det som hände för länge sedan, som gör oss till människor.

Vi kan vara säkra på, att även för femtiotusen år sedan, satt det barn och vuxna kring lägereldar och lyssnade till berättelser om ting som utspelade sig för länge länge sedan i en då dimmig förfluten tid och deras ansikten såg alldeles klarvakna ut när de lyssnade till berättelserna. Det är den långa tiden, den som inbegriper det som hände för länge sedan, som gör oss till människor.

Jag köpte den där boken med Ono No Komachis poem. Och även en liten tunn bok av en annan japan, Basho, som fulländade den korta diktformen haiku. En sommardag 1689 nedtecknar han denna lilla haiku när han övernattar på en resa genom landet och tycker allt är besvärligt:

Lopporna, lössen,

hästen som står och pissar

vid min huvudgärd.