Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Den sorg jag känner för Malmö

Annons

Malmö, Malmö – en stad jag tycker så mycket om. Jag har varit där en hel del och då gått omkring i känslan av att Malmö är en mycket stor småstad, eller en mycket liten storstad. Det är omöjligt att inte älska Möllevångstorget, ett småstadstorg som myllrar mer än något annat torg i Sverige. Det går bra att cykla i staden som verkar sakna uppförsbackar och jag har ibland skrattande stått och räknat hur många som burit cykelhjälm och det var inte många – de flesta seglar makligt fram på sina gamla cyklar. Ingenting av de där galna sportklädda medelklassmännen på dyra racercyklar som utan hänsyn speedar fram i Stockholms innerstad.

Jag har stått på Zlatan Court i Rosengård framför mästarens fotavtryck i en stjärna i cementen och tänkt på den underbara sentensen: ”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille.” I Malmö finns ett lätt svindlande Turning Torso sida vid sida med minnen av ett svunnet industriellt Sverige. Jag minns när tidningen Arbetet ännu levde, en gång en av de viktigaste röda tidningarna. Några gånger var jag där i tidningslokalerna; när den lades ner sörjde halva Malmös befolkning över att ett hundraårigt arbetarrörelseminne ströks ut. Och staden har gator där Per Albin Hansson växte upp eller som uppkallats efter Gustav Möller. August Palm startade i Malmö.

Min dotter bodde i Malmö några år. När det vid ett tillfälle sköts på gatan utanför hennes hus och vi såg det i nyhetsflödet kastade vi oss på telefonen för att höra om läget. Men då, och det här var för några år sedan, var varken hon eller hennes vänner ännu särskilt oroliga.

Ingen svensk stad är så förtalad av högerpopulismen som Malmö. Den är ofta hatad, som en symbol för mångkulturen. Den globala högerextremismen fäster blicken på Malmö. I åtskilliga skånska kommuner som är fästen för högerpopulismen tycks Malmö betraktas ungefär som högerkrafter brukade betrakta Berlin på tjugo- och trettiotalen: en böld i nationen där sederna förföll.

Och nu är tidningar och TV fyllda av sörjande, ledsna och djupt oroliga människor i detta Malmö. Dödsskjutningen i helgen, och den sprängning som föregick den, samt ytterligare en skjutning på måndagen (en tonåring sköts) fogar sig till de andra skjutningarna som ägt rum under åren och helt nyligen. En mamma med ett barn mördades för en tid sidan på öppen gata. I helgen var det en femtonåring som dödades av en kula på Möllevångstorget. En femtonåring. Ett liv utsläckt innan det ens börjat.

NOA, Nationella operativa avdelningen inom polisen, har utlyst ett slags nödläge: nationell särskild händelse. Alla blickar faller på den arma staden Malmö. Men medan ljusen som tänts till minne av den döde femtonåringen ännu brinner stiger alltså SD:s partiledare fram och vill göra en billig politisk poäng av tragedierna genom en misstroendeomröstning riktad mot justitieministern. Moderaternas Ulf Kristersson hakar genast på, liksom KD, för att de känner att de måste och inte vågar vara sämre än det SD som stjäl deras väljare. Jag finner det direkt osmakligt.

Högerpopulismens energier pulserar i det svenska samhället – och bryr sig inte ens om att sörja några döda. Jonas Sjöstedt uttryckte det spetsigt och sant: Det konservativa blocket vill inte jaga brottslingar, de vill jaga väljare.

Hur ska detta våld stoppas? Jag är för de hårdare lagar som är på gång och delvis redan införts. De polisiära insatserna måste till, naturligtvis. Men jag tror att alla vet att det aldrig kommer att räcka. De unga män och till och med pojkar som avfyrar vapen har stigit upp ur ett djupnande svenskt klassamhälle, ur segregation, ur trångboddhet, ur en skola som sorterar barn efter marknadsprincipen, ur den skyhöga arbetslösheten i vissa områden, ur förakt och hopplöshet. Men att komma tillrätta med allt detta tar tid. Det är åtgärder och insatser på lång sikt, medan en kula dödar på en sekund. Som läsarna av denna sida vet så tror jag också, tyvärr, att det är nödvändigt med en ganska restriktiv migrationspolitik under kommande år, för att integrationen ska bli möjlig. Lika nödvändigt är det att den helt avreglerade arbetskraftsinvandringen, som gör det möjligt för företag att fritt exploatera arbetare från andra länder, återregleras; desperation och kriminalitet alstras i spåren av den nyliberala ordning som Alliansregering införde för mer än tio år sedan.

Men jag skriver den här ledaren i sorg. Jag sörjer offren för skjutandet och sprängningarna. Jag sörjer att så många vanliga Malmöbor nu känner sig så oroliga, och jag sörjer också de förövare som i slutändan själva också är offer för en samhällsutveckling som fördjupar klyftor istället för att läka sår och ge hopp.

Jag sörjer staden Malmö och blir ledsen över allt negativt som nu sägs om den. Malmö är både den mest våldsamma och den mest levande staden i detta land.