Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Den svindlande Nobelveckan!

Annons

Nobelveckan är över – och det är för många, inklusive mig, något av en högtidsvecka varje år. Det är alltså de dagar i oktober då vetenskapen hyllas. Man kan också säga att det är en Upplysningstankens eller den mänskliga nyfikenhetens vecka. I medierna uppmärksammas forskning och vetenskap annars knappast särskilt konsekvent eller systematiskt, såvida det inte gäller larm av det ena eller andra slaget. Trots att våra samhällen idag är genomsyrade av tillämpningar av olika vetenskapliga upptäckter är intresset i medier och offentlighet på det hela taget rättså svagt. Och idag är det kanske svårare än förr att spegla vad som sker i den naturvetenskapliga forskningen – inga ensamma genier för den längre framåt som på Darwins eller Einsteins tid.

Numera är det hela forskarkollektiv som står för framstegen, även om det till slut är en ledande forskare i kollektivet som officiellt belönas.

Vackrast är denna svindelvecka likväl när fysikpriset går till upptäckter av så att säga det fantastiska, det som ligger så långt bortom vardagen att det gränsar till det magiska. I år kunde jag glädja mig åt att ett av priserna gick till de forskare som för första gången kunde lägga fram bevis för att det existerar andra planeter än vår egen i vår galax.

Framförallt ser jag under denna Nobelvecka alltid fram mot priserna i kemi, fysik och medicin och allra mest glädjande brukar jag tycka att det är när någon till synes helt onyttig och användbar upptäckt belönas. Nyhetsjournalister längtar förstås oftast efter vetenskapspriser som omedelbart går att översätta i praktisk nytta och som går att pedagogiskt och lätt berätta om – i år exempelvis utvecklandet av litiumbatterier som belönades med kemipriset. Litiumbatteriet var revolutionerande och är förmodligen en viktig förutsättning inte bara för att vi oavbrutet ska kunna prata i mobil, utan för den elektrifiering som antas hjälpa oss att rädda biosfären från klimatkrisen.

Vackrast är denna svindelvecka likväl när fysikpriset går till upptäckter av så att säga det fantastiska, det som ligger så långt bortom vardagen att det gränsar till det magiska. I år kunde jag glädja mig åt att ett av priserna gick till de forskare som för första gången kunde lägga fram bevis för att det existerar andra planeter än vår egen i vår galax. Sedan det skedde 1995 har tusentals så kallade exoplaneter identifierats och fått namn. Några av dem kan mycket väl rymma liv.

Bara den tanken: att det någonstans därute antagligen finns liv, likt eller olikt vårt eget, är på en och samma gång både högst sannolik och just svindlande. Sannolik därför att antalet solar som omkring sig kan ha planeter som bär liv är så oerhört att vi inte ens kan greppa några siffror. Jag skulle tro att merparten av de människor som funderat på saken nog tror att liv existerar på andra håll än vårt i detta universum. Men självklar är tanken inte: Planeten jorden kan vara helt unik i vårt universum. Matematikern Max Tegmark tror exempelvis det (å andra sidan tror denne matematiker att det existerar ett oändligt antal universa…).

Men om det en dag går att belägga att något slags liv existerar på en annan planet utanför vårt eget solsystem kommer det att vara en långt större revolution än den kopernikanska (när tanken vid medeltidens slut slog igenom att det är jorden som snurrar kring solen och inte tvärtom.)

När fysikpriset genom åren gått till upptäckter kring kosmisk bakgrundsstrålning, gravitationsvågor eller till förståelsen av de subatomära partiklarnas massa (Higgspartikeln) har jag jublat extra mycket. Vetenskapen tycks då gränsa till just det magiska, det ofattbara, det svindlande. Och i oktober kan man sedan stiga ut på bygatan och strosa fram under en klar stjärnhimmel, där Vintergatsbandet avtecknar sig, och förundras.

Jag stirrar uppåt. Medan min hund troligen aldrig uppfattat existens av något sådant som en stjärnbild utan fortsätter att nosa i dikesrenen.

Jag stirrar uppåt. Medan min hund troligen aldrig uppfattat existens av något sådant som en stjärnbild utan fortsätter att nosa i dikesrenen.

De häpnadsväckande fenomen som uppdagas via naturvetenskapen kan ibland faktiskt fungera som ett slags terapi i en tid när de dystra tecknen överallt hopar sig. Under den vecka som gått har turkisk militär påbörjat ett folkrättsbrott som säkerligen leder till många många döda. En attack har genomförts mot en synagoga i Tyskland. Donald Trump har sagt sina sedvanliga dumheter på Twitter. Och så vidare. Eländeskatalogen är till synes ändlös.

Naturvetenskapen erbjuder, också för oss okunniga lekmän, en blick ut ur det vardagliga. Det är värt mycket. Hunden nosar i gräset, jag i stjärnorna.

P.S. Nobels fredspris tillkännagavs tyvärr efter att deadline för denna artikel inföll.