Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Det finns för många företag i Sverige!

”Det måste skapas en vilja och ett mod hos människor att gå från att vara anställda till att anställa. Därför vill vi att alla ska erhålla F-skattsedel vid födseln” - det där framstår nog i de flestas ögon som en passage ur en uppdaterad variant av Du sköna nya värld. Redan det nyfödda barnet ska alltså fogas in i entreprenörstänkandet.

Men förslaget är hämtat ur en rapport - Rivstart för Sverige - från Alliansen som kom i februari 2006. Under en tid samlade jag på citat från den nya entreprenöriella världsbilden, men fick till slut ge upp: Mitt arbetsrum blev överhopat med papper och dokument. Citatet ovan hör dock till de komiska fullträffarna, essensen av tjugo års marknadsliberalt klosterliv, så det har jag sparat.

För det första är begreppet entreprenör ytterst suddigt

Retoriken kring behovet av fler företagare och entreprenörer har i själva verket sedan länge exploderat. Och jag menar att det allvarligt har skadat och hämmat samhällsdebatten.

För det första är begreppet entreprenör ytterst suddigt. I forskningslitteraturen råder ingen enighet om hur det ska definieras och när ekonomerna Magnus Henrekson och Mikael Stenkula i boken ”Entreprenörskap” förtvivlat försöker ge en definition hittar de åtminstone 13 olika sådana. Problemet här är också att entreprenören/företagaren, så som vi spontant uppfattar gestalten, lika ofta är ett katastrofalt inslag i ett lands ekonomi.

För att ta extremfallet, så bör mafioson betraktas som en företagare - nämligen i beskyddarbranschen. I frånvaron av ett fungerande statligt våldsmonopol använder denne företagare våldet som det starkaste konkurrensmedlet. Hans främsta insats är inte att skapa nytt välstånd, utan att omfördela (stjäla) av det som redan existerar. Det är verkligen extremfallet, men i fallande skala kan man identifiera en rad entrepreniöriella fenomen som är direkt skadliga för samhällsekonomin - från krigsherrar, över smugglare och skattebedragare ända bort till de mest kortsiktiga riskkapitalister som kan försätta väl fungerande företag i svåra situationer, när kompetens och erfarenhet underordnas börsvärde. Eller de skumma företag i assistansbranschen som på senare år uppmärksammats. Deras företagsamhet är dålig för samhället.

Retoriken kring entreprenören/företagaren är helt enkelt barnslig

Och som bekant har ledande banker och fonder uppvisat ett synnerligen djärvt entreprenörskap under de många år då finanssektorn expanderat bortom all kontroll: Konsten att ompaketera lån har länge varit det mest slående uttrycket för entreprenörskap. Det fick världen betala ett högt pris för.

Retoriken kring entreprenören/företagaren är helt enkelt barnslig, ja, den är ytlig och den är smått religiös när den ljuder från politiskt håll och från näringslivets lobbybroschyrer. Framförallt skiljer man inte mellan produktivt och improduktivt företagande. Gjorde man det skulle man bli tvungen att på allvar börja diskutera statens och det offentligas roll för att styra företagandet åt just det produktiva hållet, vilket är det sista man vill göra i en marknadsdoktrinär era.

En enkel titt på sambanden mellan BNP-utveckling och antalet företagare är också belysande. I stort sett är mönstret det att ju högre BNP i ett land - desto färre företagare. Således finner man att ett land som Grekland hyser betydligt fler företagare i förhållande till befolkningen än långt mer framgångsrika länder som exempelvis USA eller Sverige.

Många företagare, särskilt bland de så kallade levebrödsföretagen, jobbar ihjäl sig

Entreprenören, the last action hero i den marknadsekonomiska berättelsen, blir sinnebilden för modernitet och förnyelse. I praktiken är det ofta tvärtom.

Den genomsnittliga utbildningsnivån hos småföretagare är lägre än genomsnittet och när det gäller idealet jämställdhet är läget nattsvart: Många företagare, särskilt bland de så kallade levebrödsföretagen, jobbar ihjäl sig i föga lönsamma branscher och får då se sitt familjeliv regrediera till femtiotalets jämställdhetsnivåer.

I allmänhet ger det därför en helt felaktig bild när man tillskriver företagaren/entreprenören rollen som avantgarde och spjutspets mot framtiden. Hur vanligt det egentligen är att avancerade kompetenser, inom naturvetenskap eller humaniora, slösas bort i låt oss säga taxi- eller pizzeriabranschen vet jag inte. Men fenomenet existerar. Kunskaper och examina som borde allokeras långt bättre i samhället felallokeras varvid samhället går miste om dem.

Begreppet ”flexibilitet” inte längre hänvisar till de ”anställdas behov

I den moderna världen är begreppet flexibilitet ett honnörsord. Tätt sammanvävt med idén om modernitet utgör det idag armeringen i en hel marknadsideologi. Och gärna för mig - jag gillar att det rör på sig. Problemet är bara att detta begrepp helt och hållet blivit en ägodel för näringslivet och arbetsgivarna medan det fråntagits löntagarna.

Arbetslivsforskaren Gunnar Aronsson har konstaterat att begreppet ”flexibilitet” inte längre hänvisar till de ”anställdas behov av studieledigheter, föräldraledigheter, individuella arbetstider”. Nej, det är ”numera helt associerat med företagens krav på att utan inskränkningar förändra produktion och produktionsanläggningar och lokalisering av anläggningar.” Aronsson skriver detta i förordet till en av vår tids mest intressanta böcker om arbetslivet, den amerikanske sociologen Richard Sennets ”När karaktären krackelerar; personliga konsekvenser av att arbeta i den nya kapitalismen.”

Det når tyvärr sällan ut i den allmänna samhällsdebatten

Avreglering, flexibilitet och projekt - det är tecknen i skyn. Men i ett sådant samhälle uppstår problem. Den enskildes liv blir exempelvis för svårt att förutsäga och planera. Ett annat problem att statusjakten riskerar att intensifieras i ett sådant samhälle: Där var och en potentiellt betraktas som företagare, så måste han eller hon också konkurrera på allt fler områden i livet. Den amerikanske ekonomen Robert H. Frank har i studien ”Frånsprungen, hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen” beskrivit den konsumtions- och statushets som triggas igång i sådana samhällen.

Ett annat problem med att leva under dessa entreprenörsskyar är att de mörklägger den helt centrala uppfinnings- och förnyelseförmåga som äger rum bortom ”den frie” egenföretagaren. Forskningen använder sig här av begreppet intraprenör, men det når tyvärr sällan ut i den allmänna samhällsdebatten. Jag har aldrig hört några politiker hylla intraprenören, fastän de skulle kunna göra just det och ta över ett tomrum som borgerligheten inte bryr sig om (just därför att dessa vanligtvis är fast anställda).

Det är nämligen så att merparten av de innovationer som görs i Sverige sker inom de redan etablerade medelstora eller stora företagen. Försäljningschefen på ett stort företag kan vara långt mer innovativ än småföretagaren som säljer korv på gatan, noterar t ex Henreksson och Stenkula. I den borgerliga företagsliturgin ställs mot varandra den anställde, som mer eller mindre förutsätts vara litet trög, traditionell och oflexibel - och den som anställer och som anses vara förnyelsens uppenbarelse på jorden.

I skymundan kommer därmed påhittigheten hos miljontals anställda

Det är de ivriga bävrarna, stureplanscenterns främsta gosedjur i många år. (Inom parentes sagt undrar jag om förre centerledaren Olofsson som ofta återkom till dessa bävrar visste hur mycket bävrarnas entreprenörskap ställer till på den svenska landsbygden och hur den kan reta människor som ser fina träd fällas över vägar).

I skymundan kommer därmed påhittigheten hos miljontals anställda. Deras värde devalveras, trots att de anställdas - och i synnerhet de fast anställdas - samlade bidrag till förnyelsen av svensk varu- eller tjänsteproduktion redan nu är långt större än de fria entreprenörernas. Och än värre: Hur mycket ackumulerad, men aldrig frisläppt påhittighet och förnyelse finns hos arbetare och tjänstemän som aldrig ges utlopp, just på grund av att hela utopin om ”företagaranda” och ”innovation” förlagts till nyföretagaren på marknaden?

Att hävda det är att svära i kyrkan. Men det görs då och då, exempelvis i en rapport från ITPS för några år sedan, där det konstaterades att ”drygt 90 procent av produktivitetsutvecklingen skedde i de redan etablerade företagen” under perioden 1997-2003 och att fixeringen vid nystartade företag är direkt kontraproduktiv.

Men jag fruktar att han talar för döva öron

Samma argument förs nu kraftfullt fram av Per Molander på DN-debatt. Det är oerhört välkommet. Han visar att småföretagandet inte gynnar vare sig effektivitet eller sysselsättning. Och att inriktningen på att stödja småföretag leder fel. Men jag fruktar att han talar för döva öron. En hel doktrinär marknadsliberal ideologi måste först gå i graven.

Företagar- och entreprenörsretoriken tar på ett obehagligt och arrogant sätt ifrån en massa människor, såväl arbetare som tjänstemän, äran av de många insatser som dagligen görs. Att samma retorik, i mina vänsterögon, naturligtvis bidrar än mer aktivt till att helt avföra frågor om ekonomisk demokrati från dagordningen behöver jag väl knappt nämna.

Bristen på välutbildade, jämställda och ekologiskt medvetna konsumenter är oftast ett större problem

Lika illa är det att denna företagarromantik, som i bästa Hollywoodanda fokuserar på en enda risktagande individ, bidragit till att fördumma hela diskussionen om stabiliseringspolitik och förslösa arvet från Keynes. För så är det: den smått perverterade fixeringen vid entreprenören/företagaren mörklägger såväl den avgörande roll som efterfrågan i ekonomin har för att ge företagen livskraft som det lika centrala behov av kräsna konsumenter som företagen faktiskt har. Bristen på välutbildade, jämställda och ekologiskt medvetna konsumenter är oftast ett större problem. Och det är det offentligas uppgift att göra något åt det.

Småföretag har givetvis sin viktiga roll i ett samhälle. Vi skulle inte klara oss utan dem. Det är inte det. Men jag menar att floden av företagarromantik är på väg att bli ett problem för många moderna samhällen. Den allokerar kapital fel. Den ger inte en massa intraprenörer - fast anställda - den credit de borde få, ja slösar bort deras innovationskraft, och en vilseledande bild målas upp av en tärande och en närande sektor, där den sistnämnda förstås består av företagare.

Kommentar: Denna artikel skrev jag för flera år sedan. Här har jag uppdaterat den. Tjat kan löna sig.