Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Elsie ÄR på riktigt!

Litteratur och klass

Annons

Jag har semester och försöker att inte bli arg på allt möjligt hela tiden. Men häromdagen hörde jag i teve en åttioårig gammal tant i Ludvika berätta att hon inte får någon färdtjänst.

Hon såg darrig ut, hon går med käpp och kan inte ta sig många meter ens genom sin egen lägenhet. Och när hon inte får färdtjänst kan hon inte hälsa på väninnor och bekanta och inte komma ut på stan. En del av livet självt tas ifrån henne.

Välfärden stramas åt för de mest behövande. Samtidigt kan rika familjer i detta land njuta av att slippa städa själva när de får städningen subventionerad av det allmänna. Så detta är läget: subventioner går till rika människor för att de ska slippa städa själva, men en åttioårig kvinna som knappt kan gå, nekas färdtjänst.

Jag har semester, men blir förbannad och känner mig mer som socialist än någonsin. Och jag är bergsäker på att Nils Parling, vars dag vi firar idag, hade känt på samma sätt.

Jag tror att denne finnmarksson gick på känslan i sin radikalism: Här är något som är fel. Här är något som är orättfärdigt. Här finns liv som inte bevärdigas respekt i samhället eller skildringar i litteraturen.

Nils Parling skrev sina många böcker om finnmarken, om skogsarbetet, om miljöförstöringen, om glesbygden, om spanska småbönder och han skrev sina visor om finnmarken och allt i det där väldiga författarskapet var en stor sång underifrån och snett från sidan och böckerna finns kvar i de här markerna och får folk att söka sig hit en sommardag.

Nils Parling har förstås lämnat spår också i mig, även om jag inte läst alla hans böcker och inte är någon expert på hans författarskap. I våras publicerade jag en dikt i DD som jag tror kom till i samma existentiella grundvatten som Parling var nedsänkt i. Den började:

Vem dödade klassfrågan?

Vilka sade att arbetarklassen inte finns?

Vem slutade att tala om miljardärerna?

Vilket system och vilken ideologi dödade

en far, en mor, en syster, en bror

för att de var fattiga och bestulna på makt?

Vem och vilka dödade klassfrågan?

Dikten handlar om kroppsarbete och om att människor som bär upp detta samhälle en dag kräver sin rättmätiga plats i världen.

Och att kräva sin rättmätiga plats i världen är också vad årets pristagare Elsie Johansson oavbrutet sysslat med i sitt skrivande. Varje gång jag läst en bok av henne har jag stått där förstummad och smått chockad över att dessa böcker är möjliga. Så har det varit sedan jag läste genombrottsromanen Glasfåglarna.

Elsie Johansson debuterade sent i livet, med en diktsamling som bär den fantastiska titeln Brorsan hade en vevgrammofon. Där finns vemodiga och ursinniga minnen från uppväxten i ett fattigt Norduppland. Så här går början på en ofta citerad dikt:

Jag blev poeten i familjen,

hur det nu kunde komma sig.

Skriv nånting vackert, sa mamma,

Föresvävad sin rumphuggna

ungdoms liljevit och ros.

Hon är för jävlig på att dikta, jäntfan,

sa pappa, han behövde all slags stolthet.

Men systrarna stod eniga:

tro inte att du ÄR.

Men Elsie Johansson trodde att hon var och jag ser på henne nu att hon fortfarande tror att hon är. Och det är ju precis det varje människa måste tro för att börja finnas till i världen, särskilt om man startar i ett underläge. När jag skrev om hennes senaste bok, Riktiga Elsie, i Aftonbladet för något år sedan, fick jag lust att kalla henne en utbrytardrottning:

”Vad ska jag likna Elsie Johansson vid, både författaren och den riktiga Elsie? En utbrytardrottning? Det är ju vad hon är. Hon föddes 1931 inlåst i norduppländsk fattigdom – och då snackar vi verkligen fattigdom, vi snackar fattig-Sverige – och att hon fick chansen att plugga vidare efter folkskolan var ovanligt.

Hon blev ”påkostad” som en ibland avundsam släkt kunde säga. I trettiofem år jobbade hon på posten. Det arbetet kom hon efter hand att trivas med, men hade hon blivit fast där hade hon nog imploderat i bitterhet.

Men hon tog sig i varje läge mirakulöst vidare och debuterade som författare 1979, med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Då var hon 48 år.”

Jag kan inte tänka mig någon värdigare mottagare av Parlingpriset än Elsie Johansson. Hon är, på riktigt. Hennes böcker tar sin rättmätiga plats i litteraturen.

I Riktiga Elsie berättas om en sällsam brevkonversation. Astrid Lindgren såg nämligen direkt hur märklig hennes berättande poesi var. Hon skrev ett brev till Elsie, men Elsie kunde först inte tro att det var ”den riktiga Astrid” som skrev och hon var för blyg för att träffa henne, fastän Astrid föreslog det. Elsie skrev tillbaka till Astrid och undrade om det var den riktige Astrid!

Men det är inte bara historierna och porträtten av människorna som fängslar läsarna. Det är något mer: Språket utgör en egen kraft i hennes böcker, orden är inte bara verktyg – de är liksom levande varelser, en sorts helig och ohelig ande som genomströmmar boksidorna.

Det Elsie Johansson ständigt gestaltar är det gåtfulla i att någon mirakulöst sliter sig loss från det liv som förutbestämts åt en människa – samtidigt som hon med kärlek och ömsinthet ser tillbaka också på det hon befriat sig från. Hon tror att hon Är. Och den människa som vågar tro att hon är – hon blir hela tiden något och befriar sig oavbrutet.

Jag kan inte tänka mig någon värdigare mottagare av Parlingpriset än Elsie Johansson. Hon är, på riktigt. Hennes böcker tar sin rättmätiga plats i litteraturen.

Kommentar: Texten är en kortad version av mitt tal på Parlingdagen den 1 augusti i Säfsen.