Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: En Sverigeresa på cykel! Med en automatkamera på pakethållaren.

Vi är, allihopa, som mest intressanta när vi inte vet att vi betraktas. Så fort en människa känner av att någon ser på henne, förändras hon. Det går som en elektrisk stöt genom hela kroppen och vi blir mer av statyer. Vi dör litet när vi betraktas. Ibland tror jag att även hus och gator stramar till sig när en kamera riktas mot dem. Själv har jag ofta fotats av fotografer, för att en bok ska lanseras eller för att ett TV-inslag ska promotas, och varje gång är det samma visa: Efter några minuter är det definitivt inte jag som står där framför kameran. Ler jag så är det inte mitt leende och ler jag inte så är det inte mitt allvarliga ansikte.

Fotografen José Figueroa har cyklat genom landet, från norr till söder, från anblicken av en smutsig snödriva i Kiruna till en havsstrand i Trelleborg, med en kamera på pakethållaren som bortom hans kontroll tagit bilder av det han passerat på sin cykel.

I våra dagar har allt fler människor, även de som inte direkt jobbar med media, nästan en inbyggd reflex som utlöses när de ser en mobilkamera lyftas mot dem i ögonhöjd – de ställer om sig automatiskt, blir till lydiga fotoobjekt. De vet att en bild inom kort kan dyka upp på sociala medier. Bäst att le, eller dra in magen.

Men när man ser en människa genom bilfönstret stå och hugga ved på en gård, med yxan svingad högt mot himlen, och i det ögonblicket inte har minsta aning om att någon betraktar honom: Då är den människan fullt ut levande. Hela den människans personlighet befrias från allt officiellt och varje mekanisk reflex i en nästan totalt medialiserad era. Den människan släpps fri.

Jag tror att det är likadant med länder och nationer, för att inte tala om städer och kommuner. Ingenting är så dött som alla dessa färgglada broschyrer som kommuner och städer trycker upp för att visa hur fint det är just där. Både fotograferna och de fotograferade vet precis vad de gör och det är det som är felet: Vi arrangerar varandra. Vi ger akt på ljuset, på skuggorna. Vi rättar till det som inte passar in riktigt. Vi samlar ansiktsdragen, letar miljöer. Vi ljuger helt enkelt. Och det enorma, oavbrutna och omedvetna liv som pågår överallt i ett land och som vi egentligen älskar mest av allt och aldrig kan få nog av att se när vi råkar bli medvetna om det – det har på något sätt blivit alltmer osynligt, därför att det livet så ofta dränks i ljusskenet från miljoner mobilkameror och otaliga proffsfotografer med uppgift att göra PR för något.

Så hur ska man komma åt det där icke-officiella livet? Fotografen José Figueroa har cyklat genom landet, från norr till söder, från anblicken av en smutsig snödriva i Kiruna till en havsstrand i Trelleborg, med en kamera på pakethållaren som bortom hans kontroll tagit bilder av det han passerat på sin cykel (Boken heter ”Från Kiruna till Trelleborg; 270 mil på 48 dagar”). En nedlagd bensinmack bad aldrig att bli fotad. De vita ryggtavlorna på några lyckliga människor som springer ner i sjön i Moskosel för att bada vet inte att de fastnade i ett digitalt minne. Underbara hus eller fantasilösa villor eller en lång rad av vita brevlådor är omedvetna om att deras själ fångats. En kvinna med sin hund en kväll i Dorotea kommer aldrig att få veta att hon har fotograferats. Jag ser en ung kille i keps som lyssnar på musik i örsnäckor medan han går över ett övergångsställe och tar då ett konstigt snett steg på asfalten – och jag ser en helt och hållet levande och oarrangerad människa.

Ibland skymtar fotografens skugga mot en vägg, en dikesren, i en spegel men i övrigt är han osynlig för dem han passerar. Nja, inte alltid kanske. Ibland har han nog bett någon titta hit. Och människor han möter tittar förstås ofta, glatt, misstroget eller häpet, på själva cyklisten. Men utan att veta att en kamera finns där också. Och: José Figueroa har gjort ett urval av tusentals foton och däri finns förstås hans medvetna hand där det vardagsliv som trodde sig vara obetraktat till slut ändå blir betraktat.

Det har skrivits filosofiska verk om det där ordet ”vardag”. En gång i tiden var det meningen att jag skulle doktorera i idéhistoria på begreppet vardagsfilosofi. Jag läste tunga verk av tänkare som Agnes Heller, Martin Heidegger och György Lukacs, om vad vardagsliv är för något. Historiker och sociologer har i snart ett sekel, utan någon egentlig större framgång, letat efter de där vardagsstrukturerna som vilar strax under våra medvetna handlingar. Men efterhand dog mitt projekt. Jag tänkte så intensivt på ”vardagen” att denna vardag liksom försvann för mig. Poeten i mig slutade bli glad över att se ett tomt mjölkpaket och en halväten smörgås på ett köksbord, eller en brun papperspåse som blåste över en gata och kördes över av en bil utan att bilisten ens märkte det. Jag miste blicken för vardagslivet; framförallt för den oerhörda vila, det lugn och det fulla liv som jag är säker på finns i det djupaste vardagliga – i det som inte medvetet betraktas. En mystik gick förlorad.

I José Figueroas vardagsbilder består mystiken. Jag tror att det beror på att han inte lagt sig i själva fotoögonblicket. När jag tittade igenom hans bilder kunde jag inte låta bli att först omedelbart börja leta mig ner genom landet till Dalarna och till Gagnef kommun. Ju närmare jag kom i bläddrandet ner genom Sverige desto snabbare slog pulsen. Och plötsligt var den där: en kyrkomur i Dala-Floda som jag tusen och åter tusen gånger gått förbi utan att tänka särskilt mycket på. När jag tänkt på den har det varit för att jag själv planerar att bygga en liten mur längs med vår trädgård. Nu såg jag kyrkomuren i ett liksom obevakat tillstånd. Och jag log när jag såg den.

Vad är det då för land som stiger fram i dessa bilder? Landsbygd och småstäder, från norr till söder under några månaders tid, träder fram i gråkall vår och blommande sommar, i bilder som tack och lov sällan är reklamskarpa. Tyst glider landskap och människor förbi. Varje bild, tänker jag plötsligt, är ett litet mikroskopiskt utsnitt ur en hel värld som just i den millisekunden existerade överallt på denna planet, i detta Sverige, men det här är det enda kikhålet ner i den värld som precis då, och bara just då, överallt fanns till. Längs fotografiets kanter fortsätter en oöverblickbar värld som aldrig kom med och aldrig kunde ha gjort det.

Det finns en mystik i all realism: Dessa fakta, dessa fotoners avtryck, vittnar om allt det som inte ryms i en rektangulär bildruta. Realismens Via negativa. Bara indirekt kan vi berätta om världen.

Men Sverige då? Ja, Sverige är litet grällt, efter den långsamma, okontrollerade kommersiella marknadsexplosion som ägt rum under trettio års tid, och det är tveklöst också litet nedslitet. En och annan urblekt svensk flagga vajar vemodigt vädjande på ganska öde platser. Nej, ingen samhällskollaps har ägt rum. Sverige är rikare än någonsin. Svälten står inte för dörren. Landet hotas inte av massimmigration. Men jag kan ändå inte komma förbi känslan av att den kollektiva blicken hos detta land är litet nedsänkt, i alla fall när man rör sig utanför storstädernas hjärtan. Vardagslivet är aningens kantstött. Landsbygden är i det avseendet direkt släkt med nedgångna förortsområden, de som betraktas som ”särskilt utsatta” och ständigt stigmatiseras.

Få saker är så sorgliga som en övergiven trehjuling kvarglömd intill en avställd bil på en gård i inlandet. Sverige är heller inte särskilt ungt i denna kavalkad av bilder. I och för sig: de yngre är oftast på jobbet, bara de äldre är kvar utomhus på dagarna. När Josés kamera väljer bilden av ett Sverige är det inte heller något särskilt mångkulturellt land.

Men svensk landsbygd har i årtionden varit bortglömd, ja degraderad. Mycket av den högerpopulistiska revolt som ägt och äger rum i Sverige, liksom i hela västvärlden, är ett slags de bortglömdas revolt: Ilskan och frustrationen hos hela landsändar som övergivits av det offentliga och dessutom av de mediehus som har allt svårare att upprätthålla någon lokalbevakning.

Men svensk landsbygd har i årtionden varit bortglömd, ja degraderad. Mycket av den högerpopulistiska revolt som ägt och äger rum i Sverige, liksom i hela västvärlden, är ett slags de bortglömdas revolt: Ilskan och frustrationen hos hela landsändar som övergivits av det offentliga och dessutom av de mediehus som har allt svårare att upprätthålla någon lokalbevakning.

Visserligen ändras saker ibland och jag undrar om inte det tomma hus Josés kamera fotat i Fredriksberg numera rymmer ett utmärkt Vildmarksscafé, drivet av några invandrare. Men ändå: Det finns verkligen mer sorg än glädje i dessa bilder från landsbygd och glesbygd och små orter. Lyckligast tycks Josés kamera alltid vara på morgonkvisten, när solen går upp, då, när allt kan börja om.

Denna Sverigeresa fascinerar mig. Den är också en appell: Se detta land! Se det utan fördomar! Se det med reservationslös kärlek! Och lär av de ansikten som aldrig lät sig arrangeras utan istället vittnade om ett fullt liv.

Kommentar: Denna text utgör förordet till en mycket fin fotobok som utkom i våras. Fotografen José Figueroas cykelfärd ägde rum innan coronan slog till och när jag nu bläddrar i den känns det märkligt vemodigt. Hur mycket har Sverige förändrats efter pandemin? Kanske borde han göra en cykeltur till!