Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Europa, nazismen och EU

Den här veckan startade valrörelsen inför EU-parlamentsvalet på allvar. Partierna har presenterat olika manifest och i riksdagen har det hållits en partipolitisk debatt med EU-tema. Den riksdagsdebatten var det kanske få som hade några förväntningar på men de allra flesta – även DDs Robert Sundberg – tyckte att den blev rättså passionerad.

Plötsligt stod Mikael Damberg där och berättade om sin mamma som kom till Sverige och inte kunde ett ord svenska och i nästa minut fick vi höra Jan Björklund irritera sig djupt på att (s) har mage att sätta en i grund och botten EU-kritisk politiker, Marita Ulvskog, som första namn på partiets lista. Det blev liv i replikskiftena.

Men det var något ytterligare som slog mig under den där debatten. Den inrikespolitiska debatten rör sig på extremt små ytor, det är samling i mitten, och det föder många likgiltiga. Kanske bör vi den här gången verkligen använda EU-debatten för att urskilja de djupare ideologiska ställningstaganden som trots allt finns där hos de olika partierna. Således var det längesen Fredrik Reinfeldt framträdde som så antifacklig som under just EU-debatten, när visstidsanställningar kom på tal. Även moderaternas brist på miljö- och klimatpolitik framträder än tydligare i EU-ljuset. Och när det nya frihandelsavtalet mellan USA och EU nu diskuteras – ja, då uppenbaras mer grundläggande hållningar till det som kallas kapitalism.

Vi har alltså nått den märkliga punkt där EU-debatter, som annars kan framstå som rätt hopplösa, ja som en oöverskådlig labyrint, kanske kan ge liv åt en inrikespolitisk debatt som ibland tenderar att helt avstanna i mittenextremismens tecken.

*

Igår inföll Europadagen. Den har aldrig intresserat mig, och inte många andra heller. Europadagen känns alltid som något slags folkpartistisk dag, då överstatlighet, frihandel och euro hyllas i höga tonlägen. Ursprungligen instiftades dagen för att fira ett Europa som reste sig ur andra världskrigets spillror när Hitlers Tyskland besegrats efter långa krigsår.

Och då har vi plötsligt den intressanta situationen, att denna dag som i Europa kallas Europadag i Ryssland firas under namnet Segerdagen: Segern över nazismen och fascismen. Det Sovjetunionen som offrade mest soldater och civila för att besegra Hitlers arméer var en stalinistisk diktatur. Men det var folket i Sovjetunionen som bar det tunga lasset, i form av döda och skadade, i kampen mot nazismen.

En Europadag tråkar ut mig. Men en dag som firar segern över nazism och fascism skulle kännas mycket bra. Problemet är förstås att Putin gör det till något annat. Han besökte under pompa och ståt det Krim, som i strid mot folkrätten annekterats. Det är synd att det blivit så att Putins imperiegestalt står i vägen för oss att se att det är rätt gott om fascistiska stormtrupper i Ukraina – de sitter till och med i regeringen, ett faktum som EU och USA länge och oförlåtligt mer eller mindre blundat för.

*

I veckan sändes också Uppdrag Gransknings program om de militanta antifascisterna på vänsterkanten. Veckan innan fick vi på nära håll beskåda nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen och deras fega mordförsök på en människa med en annan hudfärg än vit. Nu granskades det vänsterextrema våldet. Och det existerar naturligtvis. Den så kallade Revolutionära Fronten har filmat sina egna attacker på högerextremister. Ibland har aktivister dykt upp mitt i natten och med en yxa huggit upp en ytterdörr. De har krossat fönster. De har skrämt högerextrema. Och de har sett och ser detta som självförsvar mot nazisterna.

Jag kan inte acceptera det där. Det som uppstår är ett slags medborgargardets logik, där vem som helst som har oturen att komma i vägen kan drabbas av våld. Revolutionär Front har exempelvis misshandlat två gästarbetare svårt, när de råkade passera en högerextrem demonstration. Ingen har rätt att ta lagen i sina egna händer. Ett undantag finns: Det som handlar om den långa traditionen av icke-våldsbaserat civil olydnad.

Visserligen startar våldsspiralen på den extrema högerkanten. Det är där rashetsen och den våldsdyrkan som är den fascistiska ideologins kärna finns. Bland de vänsterextrema grupperna är våldet ingen ideologisk princip, utan en metod, en strategi. Den skillnaden är viktig att klargöra. Men i praktiken, för dem som drabbas av våldet, vare sig det kommer från vänster eller höger, spelar det ingen roll. En kniv i ryggen är en kniv i ryggen.