Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Förlusten av Wallström är stor

Utrikesministerposten

Annons

Råkar stå i en kallnande september i den lilla skånska orten Vinslöv, i väntan på en buss som aldrig kommer - när jag på mobilen ser att utrikesminister Margot Wallström avgår. Faktum är att det då genast kändes ännu lite kyligare.

När hon tillträdde som utrikesminister 2014 upplevde många med mig det som en oerhörd lättnad att Carl Bildts arroganta röst ersattes av Margot Wallströms.

När regeringsdeklarationen det året lästes upp jublade jag åt att Palestina erkändes och att Sverige från och med nu skulle bedriva en feministisk utrikespolitik.

En ny ton i svensk utrikespolitik. Inga jättekast förvisso, men plötsligt kunde många socialdemokrater och även vänsterfolk känna att de bästa sidorna i den utrikespolitiska hållning som kännetecknade Palmeeran fick en viss renässans.

Visst är det så att utrikesministerposten inte längre har samma tyngd som för en generation sedan. Inträdet i EU har begränsat självständigheten.

Och det farväl som för många, många år sedan togs av neutralitetstanken, har också gjort varje svensk utrikesminister till en mindre avgörande röst i världssamfundet. Alliansfriheten har gradvis urholkats i takt med att Sverige närmat sig Nato via olika avtal.

Men ändå: Wallströms fem år på posten som utrikesminister har inneburit att en progressiv, medlande och, inte minst, ofta lugnande röst har hörts från UD.

Men kontroverser har knappast fattats under hennes tid. Erkännandet av Palestina väckte borgerlighetens och Israels raseri.

Hennes kritik av den brutala diktaturen i Saudiarabien gjorde Wallenberg ursinnig över förlorade möjligheter till vapenexport. Och så vidare.

Det är en stor förlust för världen, för Sverige, för regeringen - där hon var den populäraste ministern i alla mätningar - att hon väljer att avgå.

Det är en stor förlust för världen, för Sverige, för regeringen - där hon var den populäraste ministern i alla mätningar - att hon väljer att avgå.

Nej, jag tror inte att det är några konflikter internt som ligger bakom det steg hon tar, även om hon säkerligen haft sina strider med försvarsminister Peter Hultqvist.

Frågan är vem som ska efterträda henne? Ingen kandidat känns självklar. Carin Jämtin, nu på Sida, är ett tänkbart namn.

Den viktiga frågan är dock inte en personfråga utan en politisk fråga: Kommer den mer dialogiska, progressiva, fredsinriktade och feministiska linje hon drivit att tillåtas fortsätta?

Det måste den göra!

Annons