Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Från Syrien till Svenska Akademien. Och är kungen enda sansade rösten?

Annons

”Var beredd, Ryssland, för nu kommer de, fina och nya och smarta”. Och det som aviserades i Donald Trumps tweet häromdagen var missiler mot Syrien. Det är svårt att undgå känslan av att världspolitiken övergått i ett stadium av direkt groteskeri och vanvett, när militära handlingar aviseras via Twittermeddelanden.

I skrivande stund – jag skriver detta på torsdagsförmiddagen – kan missiler redan ha avfyrats mot olika mål i Syrien och ingen kan förutsäga vilka konsekvenser det får.

Det som gör läget så kritiskt och farligt är att två militära, kärnvapenutrustade stormakter, USA och Ryssland, står mot varandra på ett sätt som knappast varit fallet sedan Kubakrisens dagar eller möjligen i början av åttiotalet när kärnvapenhotet lägrade sig över Europa.

Det som gör läget så kritiskt och farligt är att två militära, kärnvapenutrustade stormakter, USA och Ryssland, står mot varandra på ett sätt som knappast varit fallet sedan Kubakrisens dagar eller möjligen i början av åttiotalet när kärnvapenhotet lägrade sig över Europa. Och även om skälet till USA:s agerande är ett fruktansvärt krigsbrott – kemgasattacken som den ryskstödda syriska regeringen troligen är skyldig till – så saknar en amerikansk attack all mening. Det finns inga militära lösningar på konflikten i Syrien, upprepar Margot Wallström envist och hon har naturligtvis helt rätt.

I sju år har det syriska inbördeskriget pågått, med otaliga döda och miljoner flyktingar. Det har många rötter, både i form av motståndet mot en brutal Assadregim och den våg av terrorism som följde i spåren av ett kollapsat Irak: Islamska staten hade aldrig uppstått om inte en folkrättsvidrig västlig invasion ägt rum som slog sönder en hel nation. Assad hade i sin tur aldrig överlevt utan stöd av ryska bomplan.

En militär straffexpedition nu kommer att orsaka några fler döda och några sönderslagna militäranläggningar. Men det är svårt att se att en attack skulle kunna ändra något på allvar i Syrien. Assad är på väg att vinna kriget och ta kontroll över hela territoriet. Den demokratiska oppositionen är svag och splittrad och bland rebellgrupperna finns tyvärr också rena terrorgrupper.

En blodig konflikt i Mellanöstern, som skulle kräva en politisk och diplomatisk lösning, förvandlas i väst till politisk samhällsteater – inte bara Donald Trump, utan också Emmanuel Macron och Theresa May ”behöver” blåsa upp till krigshandlingar för att skyla över svårhanterade interna problem. Och Putin, med sin massiva propagandamaskin, lär få ökat stöd från de ryska väljarna när hela situationen utmålas som att Ryssland ständigt hotas

En blodig konflikt i Mellanöstern, som skulle kräva en politisk och diplomatisk lösning, förvandlas i väst till politisk samhällsteater – inte bara Donald Trump, utan också Emmanuel Macron och Theresa May ”behöver” blåsa upp till krigshandlingar för att skyla över svårhanterade interna problem. Och Putin, med sin massiva propagandamaskin, lär få ökat stöd från de ryska väljarna när hela situationen utmålas som att Ryssland ständigt hotas.

Så vad göra? Hur förhålla sig till detta? Det enda man kan upprepa med en dåres envishet är: Det finns inga militära lösningar, bara politiska och diplomatiska.

***

Medan Syrienkrisen pågår, tilltar samtidigt inbördeskriget i Svenska Akademien i styrka för var dag som går. Nej, jag ska inte skoja bort verkliga tragedier genom att göra en sådan jämförelse; jag vill bara peka på det direkt barnsliga i Akademibråket. Det är ett prestige- och statusdrivet bråk.

Just nu är det svårt att se hur de kvarvarande ledamöterna överhuvudtaget ska kunna börja om och samsas till en fungerande institution. Det har gått långt när en antimonarkist som jag kan tycka att den enda riktigt sansade röst som hittills hörts i debatten är – kungens!

Just nu är det svårt att se hur de kvarvarande ledamöterna överhuvudtaget ska kunna börja om och samsas till en fungerande institution. Det har gått långt när en antimonarkist som jag kan tycka att den enda riktigt sansade röst som hittills hörts i debatten är – kungens!

Kungen har gått ut och sagt att stadgarna bör skrivas om eller kompletteras i denna ärevördiga institution som Gustav III en gång inrättade. Och så är det förstås. Men frågan är om inte samtliga ledamöter bör lämna sina stolar för att en ny samling ledamöter ska kunna börja om.

Finns det något positivt med Akademistriden? Jodå. Akademiens upphöjda status har genom åren gett den alltför mycket makt, inte minst över priser och stipendiepengar till författare. Mitt intryck är att glansen kring Akademien under en tjugoårsperiod hela tiden ökade. Det skedde samtidigt som kultursfären och i synnerhet bokmarknaden blev alltmer kommersialiserad. Ett svar på en alltmer kommersialiserad litterär marknad blev en alltmer upphöjd och exklusiv Svenska Akademien. Ungefär på samma sätt uppstod en gång den litterära romantiken. När böcker började masspridas svarade skönandarna med att göra sig än mer exklusiva.

Nu kraschar denna upphöjdhet i vänskapskorruption, jäv, läckor och framvisandet av människors sämsta sidor. Men på sikt är det nog bra att det som nyss såg ut som en gudarnas olymp visar sig vara befolkad av högst ordinära människor. Det kan litteraturen i långa loppet vinna på.

Nu kraschar denna upphöjdhet i vänskapskorruption, jäv, läckor och framvisandet av människors sämsta sidor. Men på sikt är det nog bra att det som nyss såg ut som en gudarnas olymp visar sig vara befolkad av högst ordinära människor. Det kan litteraturen i långa loppet vinna på.

Annons