Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Gud vad jag saknar blockpolitiken! Om SVT:s partiledardebatt.

Annons

När vänster-högerskalan försvagas och blir otydlig är det något som dör i varje människa. Det är de stora konflikterna kring hur samhällets rikedomar ska fördelas och frågan om hur mycket den sociala jämlikheten ska få betyda som i alla tider väckt de djupaste politiska lidelserna – kort sagt konflikten mellan rika och fattiga, löntagare och storbolag eller – med självaste Marx ord - patricier och plebejer. Sedan några år har emellertid de tunga frågor som rör ekonomisk rättvisa fått stå tillbaka för andra, mer moralistiska frågor kring exempelvis brott och straff, flyktingpolitik, eller frågor om svenskhet kontra mångkulturalism. Sådana frågor berör naturligtvis också, men de utgör i huvudsak symtom på hur de fördelningspolitiska frågorna har hanterats.

När vänster-högerskalan försvagas och blir otydlig är det något som dör i varje människa.

Sverige är idag ett djupnande klassamhälle. Fler miljardärer och fler fattiga siktas i det forna folkhemmet – och som vanligt har det visat sig att den extrema marknadsliberalismens nedsippringsteori aldrig fungerar. När klyftorna djupnar kan det leda till ökat politiskt engagemang, men det kan lika gärna sluta i ökad politisk apati, en apati som ibland flammar upp kring alla de där sekundära frågorna som handlar om moralism hit eller dit.

Partiledardebatten i söndags kväll i SvT tror jag inte gjorde särskilt många människor engagerade. Ett avgörande skäl till det är att det inte är några riktigt tydliga höger- och vänsteralternativ som står mot varandra. Den ekonomiska politiken är fortfarande låst i det regelsystem som infördes under nittiotalskrisen och alla nödvändiga och stora satsningar omöjliggörs därmed.

Genom alla år har det klagats på det som nedlåtande kallats blockpolitiken – att ett tydligt vänsterblock stod mot ett lika tydligt högerblock. Det ansågs förlama svensk politik.

Jag tror att det var och är tvärtom. Blockpolitiken kunde vara fyrkantig och göra alla utspel förutsägbara, visst. Men ytterst bottnade den i den där vitaliserande vänster-högerkonflikten kring fördelning och ekonomisk rättvisa. Ideologiska ställningstaganden kring social jämlikhet och social rättvisa kom i förgrunden.

Jag tror att det var och är tvärtom. Blockpolitiken kunde vara fyrkantig och göra alla utspel förutsägbara, visst. Men ytterst bottnade den i den där vitaliserande vänster-högerkonflikten kring fördelning och ekonomisk rättvisa. Ideologiska ställningstaganden kring social jämlikhet och social rättvisa kom i förgrunden.

Idag är landskapet mycket mer dimmigt. En socialdemokratisk regering tvingas således chocksänka skatten för de allra rikaste. Och de konservativa partierna påstår att de satsar mer på välfärden än vad (s) gör. Januariavtalet har spräckt den traditionella blockpolitiken – men samtidigt också kvävt den livgivande vänster-högerdimensionen i politiken. Och det får faktiskt förödande konsekvenser: Debatterna blir labyrintiska och röriga och många väljare vet inte längre vad de ska tro. Socialdemokratin har blivit mer av ett medelklassparti, medan Sverigedemokraterna lockar till sig arbetarväljare trots att partiet står för ungefär samma ekonomiska politik som moderaterna. Vänsterpartiet lyckas inte locka till sig många besvikna s-väljare, bland annat därför att partiet har en syn på migrationspolitiken som ofta ligger närmare den nyliberala visionen av helt fria rörelser över nationsgränserna.

Och detta är inte särskilt roligt för någon.

Debatten i söndags innehöll naturligtvis en del uppjagade replikskiften. Men det var knappast de stora fördelningspolitiska frågorna som exploderade. I klimatdebatten hördes för övrigt inte ett ord som kunde påminna om den civilisationskritik som idag verkligen skulle behövas, med en skenande konsumistisk industrikapitalism som driver oss mot avgrunden. Miljöpartiets Per Bolund är inte mannen att lyfta sådana perspektiv, trots den väckelserörelse som numera pågår bland många unga.

Några av partiledarna försvann tidvis nästan ur synfältet. Centerns Annie Lööf var blek, liksom Liberalernas Nyamko Sabuni. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt hörde, som alltid, till de mest vältaliga och drivande. Men som mest upprörd var denna vänsterman när han angrep Stefan Löfven. Vänsterpartiet och socialdemokraterna praktiskt taget åt varandra. Det är ingen vacker syn när det egentligen är så att dessa två partier i slutändan, när det gäller de egna väljarna, trots allt står varandra närmast.

En vinnare var, tyvärr, Ebba Busch Thor. Hennes högerpopulistiska energi ger henne poänger därför att den passar så väl in i det nya, moralistiska politiska landskap som ersatt det landskap där vänster- högerdimensionen dominerade.

Jag saknar blockpolitiken och jag gör det därför att jag saknar den vitaliserande vänster-högerkonflikten.