Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Hellre Sträng än Borg!

Annons

Vad är det för stigande obehag jag känner när jag läser Anders Borgs memoarer om sin tid som finansminister? Nej, jag tycker inte han är osympatisk, även om han skryter rätt obefogat om den väldiga, globala roll han och det svenska finansdepartementet anser sig ha spelat under såväl eurokris som finanskris; de ansåg sig vara förnuftets röst i Europa och världen. Inte heller är Anders Borg stum inför annat än ekonomi. Som tonårig ”nyliberal rabulist” i Norrköping formades han av såväl Ulf Lundell som J.R. Tolkien.

Den famösa historien på den där skärgårdsfesten häromåret, som förtigs i boken men som varje läsare tänker på, stör mig heller inte; den bör dras från kontot för mänskliga galenskaper, där krediten bör vara gränslös.

Den famösa historien på den där skärgårdsfesten häromåret, som förtigs i boken men som varje läsare tänker på, stör mig heller inte; den bör dras från kontot för mänskliga galenskaper, där krediten bör vara gränslös.

Det är något annat. Till slut ser jag genom mina understrykningar i den tjocka boken var obehagets källa finns: Anders Borg är till den milda grad omedveten om att han till hundra procent förkroppsligar en ny elit som trätt fram i alla moderna samhällen. De professionella, så kallade journalisten Thomas Frank de elitgrupper som idag övertrumfar väljare, politiker och ideologier. Ett slags teknokratklass som stigit fram med uppgiften att iskallt, ja vetenskapligt, hantera allt från mediala utspel till finanspolitik. Högerpopulister runtom i världen kallar dessa för ”etablissemanget”, medan vänstern saknar ett riktigt bra öknamn på dem.

Borg verkade i statsrådsberedningen under Bildtregeringen, men drog sig sedan tillbaka för att jobba med analyser på finansmarknaden bland skrikande placerare: Där lärde han sig att ”sanningen” är enda sättet att hantera ekonomiska kriser. När han knappt tio år senare återvände till politiken var det som en professionell upprensare av irrationellt ideologiskt bråte hos de gamla moderaterna: bort med överbudspolitik, var pragmatisk. Något traditionellt sossehat bar han inte med sig. Tvärtom var han djupt imponerad av Göran Perssons saneringsprogram och tyckte överlag att moderaternas stora misstag var att de ständigt svartmålade Sverige.

Snart stod de där, det segrande triumviratet av professionella: Reinfeldt som styrelseordförande för de nya moderaterna, Borg som ekonomidirektör, Schlingman som marknadschef. Moderna och fördomsfria. Allt de ville var att få företaget Sverige att fungera.

Det är ingen ände på Borgs hyllningssånger till de olika nationalekonomer och experter som han anlitar för att omvälva moderaterna och Finansdepartementet. Det är de högt utbildade, framförallt de disputerade, de som kyligt tar fram fakta och underlag, kort sagt de marknadsliberala ingenjörerna som Borg älskar. Politisk bakgrund spelar då ingen roll. Han förordade således självklart Klas Eklund, den socialdemokratiska kanslihushögerns en gång lysande stjärna och sedermera bankekonom, som tänkbar finansministerkandidat innan det blev uppenbart att rollen borde tillfalla Borg själv. Han får goda råd under middagar med Kjell-Olof Feldt.

Sina idéer om jobbskatteavdrag hämtade Borg enligt egen utsago rätt mycket från den tredje vägens socialdemokrati, från Blair och Clinton. ”Jag är mer en teknokrat än en traditionell politiker och har aldrig varit riktigt bekväm i partipolitiska sammanhang”, skriver Borg mot slutet av boken och det absurda är att det där gäller även Reinfeldt. De ansåg sig på något sätt höjda över ideologiskt käbbel.

Obehaget jag känner under läsningen är därför obehaget inför en elit som inte ens fattar att den har näst intill obegränsad makt att utesluta andra erfarenheter än sina egna. Det är faktiskt kontentan av Borgs år som finansminister.

Under Borgs och Reinfeldts storhetstid upplevde nog många väljare rentav detta radarpar mer som ett slags läkare som ordinerade medicin till samhället, inte som politiker med en agenda. Obehaget jag känner under läsningen är därför obehaget inför en elit som inte ens fattar att den har näst intill obegränsad makt att utesluta andra erfarenheter än sina egna. Det är faktiskt kontentan av Borgs år som finansminister.

Att den svenska högerpopulismen skjuter fart under Reinfeldtåren är ingen slump. Borg menade att det är bidrag och trygghetssystem som ska stramas åt, medan den välfärdens kärna som även hans egen klass har nytta av (barnomsorg) helst inte ska röras. Skattesänkningar för de rika genomfördes i stor skala, men skyldes av de få kronor som även låginkomsttagare slapp betala i skatt. Hos många hundratusen svenskar som balanserade på randen till livskollapser när a-kassan försämrades eller sjukförsäkringen blev hårdare än på de flesta håll, skapades en grogrund för missnöje.

Skälet till att socialdemokratin aldrig riktigt lyckades ställa de nya moderaterna till svars var helt enkelt att de professionella även inom socialdemokratins övre led redan hade segrat. Samma åtstramningspolitik, samma idé om ordning och reda i ekonomin, samma professionella hållning bortom alla ideologier. Samma tillbedjan av det nationalekonomiska (o)förnuftet.

Många svenska finansministrar har lämnat efter sig bevingade eller djupt folkliga uttryck som graverats in i den kollektiva folksjälen. Från Ernst Wigforss klassiska formulering ”Har vi råd att arbeta?”, till Kjell Olof Feldts fina antilöntagarfondsslyrik och däremellan Gunnar Strängs formliga uppsjö av minnesvärda yttranden. I sin välskrivna bok om Gunnar Sträng har Erik Åsbrink (själv för en kort tid finansminister) rentav med en lång lista på Strängs formuleringskonst och speciella ordval. Jag fastnar för den. Det är nämligen så att det inte går att förknippa Anders Borg med något sådant överhuvudtaget. Det anstår inte en professionell och teknokrat att kläcka ur sig folkliga one-liners. Borg skrev PM.

Går det att jämföra Sträng och Borg? Tja, Borg uttrycker här och var sin uppskattning för den gamle folkhushållaren. Men det är skilda världar. Åsbrink nämner ofta den kritik mot Sträng som kom från andra ledande socialdemokrater, att han var för styrd av sina ”klassinstinkter”. Sträng var på djupet formad av sin mycket fattiga uppväxt och framförallt av fackligt arbete på fältet – på många sätt var han verkligen motpolen till en modern professionell. Hur skulle en sådan kunna ståta med följande: ”Sträng var armstark. Han kunde utan problem lyfta en karmstol med en hand runt nederdelen av ett ben.”

Sträng var på djupet formad av sin mycket fattiga uppväxt och framförallt av fackligt arbete på fältet – på många sätt var han verkligen motpolen till en modern professionell. Hur skulle en sådan kunna ståta med följande: ”Sträng var armstark. Han kunde utan problem lyfta en karmstol med en hand runt nederdelen av ett ben.”

I likhet med Anders Borg var Gunnar Sträng naturligtvis en pragmatiker. Men då är det i slutändan fråga om den pragmatism som aldrig är höjd över ideologin och som därför bör kallas reformism. Jodå, jag känner ibland obehag även då jag läser om Sträng, som med åren blev en klassisk pamp som kunde avfärda låginkomsttagare med att de måste vara dumma i huvudet som tjänade så litet.

Jag ler när jag läser om Sträng. Mitt ansikte drar ihop sig när jag läser om Borg, ty i hans moderna, teknokratiska furstespegel finns intet att skratta åt.