Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Hur ska det gå för Dan Andersson?

Annons

Hur ska det gå för Dan Andersson? Frågan kan verka överflödig. Vi vet hur det gick. Denne finnmarksskald dog en meningslös död i en olycka på ett hotell i Klarakvarteren natten till den 16 september 1920. Och han blev därefter berömd, ja, en legend, mytomspunnen och dyrkad om än aldrig riktigt erkänd i de fina salongerna. Men generation efter generation av musiker, poeter och läsare har sökt sig till honom och som få av sina samtida är Dan Andersson än idag en ytterst levande författare.

Häromåret gjorde Sverigedemokraterna lite försök att lägga beslag på honom. De verkar ha slutat med det, delvis kanske beroende på att jag upplyste dem om att Dan Andersson under sina sista år var väldigt dragen till islam. Liksom han under sin livstid drogs till buddism, hinduism och genom hela sitt liv i botten var något slags socialist. Inte partitrogen, inte någon megafon, men alltid, alltid på de fattigas, de förtrycktas och de hunsades sida.

Häromåret gjorde Sverigedemokraterna lite försök att lägga beslag på honom. De verkar ha slutat med det, delvis kanske beroende på att jag upplyste dem om att Dan Andersson under sina sista år var väldigt dragen till islam. Liksom han under sin livstid drogs till buddism, hinduism och genom hela sitt liv i botten var något slags socialist.

Kring Dan Andersson har det alltid funnits en särskild mystik, en finnmarksmystik, trots att han skrev sina finaste dikter om finnmarken sittande längtansfull på olika ställen i huvudstaden. Den mystiken har aldrig gått att exploatera i några storsvenska syften. Han var, till skillnad från exempelvis Karlfeldt, oanvändbar för nationalromantiken i början av förra seklet.

Men frågan om hur det ska gå för Dan Andersson är tyvärr och olyckligtvis befogad. För numera får man intrycket av att Ludvika kommun inte längre är särskilt intresserad av att hålla minnet av honom vid liv. Kommunens engagemang i Dan Anderssonveckan är inte lika starkt som tidigare och kanske vill kommunen visa sin närvaro i världen med hjälp av annat än en död poet som gärna hyllade såväl tiggare som bohemiska spelmän och i brev och romaner gärna romantiserade narkotika.

Men jag tror det är ett misstag av kommunen att nonchalera detta levande kulturarv. Det är dåligt både för Ludvika kommun och för Dalarna i stort att inte odla minnet av Dan Andersson. Dalaidentiteten, som existerar, riskerar att ensidigt knytas till gestalter som Anders Zorn eller Carl Larsson, till fäbodar och Tällbergssocietet och till en nationalromantik som idag verkligen inte känns oproblematisk.

Vi vet att ett antal högerextremister valt att bosätta sig i Dalarna, förmodligen mest för att de hittar billiga hus här men också för den där nationalromantiska auran som länet utstrålar. Och medelklassen i storstäderna föredrar nog Carl och Karin Larsson och all deras familjelycka framför den mer folkliga och stökiga Dan Andersson, som när han skrevs in på Brunnsviks folkhögskola hösten 1914 fick beteckningen ”skogsarbetare”.

För numera får man intrycket av att Ludvika kommun inte längre är särskilt intresserad av att hålla minnet av honom vid liv. Kommunens engagemang i Dan Anderssonveckan är inte lika starkt som tidigare och kanske vill kommunen visa sin närvaro i världen med hjälp av annat än en död poet som gärna hyllade såväl tiggare som bohemiska spelmän och i brev och romaner gärna romantiserade narkotika.

Det förblir något proletärt över finnmarkspoeten och jag ser gärna att arbetarklasskulturen starkare definierar Dalarna än vad som ofta varit fallet.

I Ludvika kommun har centerpolitikern Hans Gleimar motionerat i frågan om Dan Andersson. Han menar att kommunen har stor nytta av att i marknadsföringen av Dalarna som turistlän föra fram denna poet och jag tror att han har helt rätt. Var och en som kommer uppför backen till Skattlösberg känner det ju: Här går navelsträngen till det vanliga Sverige av och man stiger ut i något som kan kännas som en annan värld. Höjderna avtecknar sig. Det finns något bortom bergen. Den som hört Joakim Thåström eller Thorstein Bergman sjunga En spelmans jordafärd glömmer det inte.

Gleimar föreslår exempelvis att det i trottoarerna på Ludvikas gator läggs stenar med citat från skalden, så som Västerås gjort med sin poet Tomas Tranströmer eller Stockholm med Strindberg. Det är en bra idé. Och jag anser att kommunen särskilt till nästa år, då hundraårsminnet av poetens död går av stapeln, väljer att satsa extra på firandet. För att det ger en bygd stolthet, men också för att det på sikt är en väldigt bra investering.

Liksom många andra kommuner i Sverige och Dalarna lär de närmaste åren tyvärr innebära en hel del stålbad i form av nedskärningar. Men skär man ner på Dan Andersson skär man ned både på det förflutna, det närvarande och det kommande.