Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Hur ska detta gå? Jag bävar inför socialdemokratins framtid.

Annons

Hur ska detta gå? Det var den fråga som surrade som en instängd humla i mitt huvud medan jag i tisdags lyssnade på Stefan Löfvens regeringsförklaring. Varje gång är det stor uppståndelse kring Riksdagens högtidliga öppnande, med avspärrade gator på huvudstadens gator och stora medieuppbåd, men det är sällan som dessa regeringsförklaringar är särskilt upphetsande. 2014 var ett undantag. Då proklamerades den feministiska utrikespolitiken och Palestina erkändes, vilket gav genljud världen över.

Årets regeringsförklaring var ett av de starkare sömnpillren på länge. När Löfven mässat klart satte sig den där humlan i huvudet snarare på alla de ställen där något inte sades. Så här är det: Om en person som inte visste något om Sverige alls hade lyssnat på Löfvens ordmassor så hade den personen troligen inte kunnat avgöra om det var en socialdemokratisk statsminister som talade eller en borgerlig. Det fanns inget starkt jämlikhetsbudskap i förklaringen. Snarare kändes det som om företagsintressena var mer närvarande. Så hur ska detta gå?

Om en person som inte visste något om Sverige alls hade lyssnat på Löfvens ordmassor så hade den personen troligen inte kunnat avgöra om det var en socialdemokratisk statsminister som talade eller en borgerlig.

Experimentet med Januariavtalet innebär en svår balansgång mellan ofta helt motstridiga politiska agendor. Avtalet har närapå dränkt vänster-högerskalan i politiken. Och om det är något som är förödande för just socialdemokratin så är det att de fördelningspolitiska konflikterna hamnar under ytan och inte längre riktigt definierar den politiska debatten.

Löfven är en samarbetsman. Det har han lanserat sig som under hela sin tid som s-ordförande. Och på många sätt är han beundransvärd. Sverige har på senare år upplevt den mest kaotiska parlamentariska situationen sedan tjugotalet. Få statsministrar skulle ha kunnat rida ut stormarna, men det har Löfven gjort och han har gjort det utan att egentligen höja rösten särskilt mycket. Han har bevarat sitt lugn. Jag tror att historieskrivningen om några årtionden kommer att se de där kvalitéerna hos Löfven mycket tydligare än vad som är fallet idag.

Men det räcker inte. Att förhandla fram ett samarbete är en sak. Att sedan hantera det är en annan. Jag tycker att det står helt klart att Löfven och hans ministrar saknar förmågan och kapaciteten att så att säga inrätta en idépolitisk våning ovanför kompromissen. Där de egna värderingarna lever vidare, deklareras, ropas ut. För att spetsa till det: 2019 års regeringsförklaring kunde lika gärna ha hållits av en opolitisk tjänsteman. På sikt är det helt förödande för socialdemokratin och hela arbetarrörelsen.

Även ministerutnämningarna går i den riktningen. Ann Linde känns på många sätt mer som en politisk tjänsteman och det mesta tyder på att den ideologiska karisma som utgick från Wallström kommer att skruvas ner. Hon har redan bokat möte med Israels ambassadör. Men jag undrar om Linde kommer att våga kritisera den alltmer aggressiva hållning som den israeliske premiärministern Netanyau intagit.

Även ministerutnämningarna går i den riktningen. Ann Linde känns på många sätt mer som en politisk tjänsteman och det mesta tyder på att den ideologiska karisma som utgick från Wallström kommer att skruvas ner. Hon har redan bokat möte med Israels ambassadör. Men jag undrar om Linde kommer att våga kritisera den alltmer aggressiva hållning som den israeliske premiärministern Netanyau intagit.

Även posten som handelsminister hamnar i händerna på en person, Anna Hallberg, som mer framstår som statstjänsteman än en idéburen socialdemokratisk politiker.

Och att arbetsmarknadsministerposten går till TCO:s ordförande Eva Nordmark pekar också lite åt samma håll. Hennes fackliga bakgrund är bra och hon har tidigare motsatt sig uppluckringen av arbetsrätten. Men att det framstår som helt omöjligt att som ny arbetsmarknadsminister istället hämta en person från LO berättar något om kantringen mot mitten (och i ekonomisk politisk mening rentav höger) som hela regeringsdeklarationen vittnar om.

Okay – få vanliga människor bryr sig särskilt mycket om en långrandig regeringsdeklaration. Så är det. Men regeringsförklaringen speglar den realpolitiska framtid som väntar: en kantring mot mitten, ja mot höger, och detta utan minsta protest.

Den där surrande humlan hittar till slut ut ur mitt huvud. Men den ser bra hjälplös ut inför den höst som nu breder ut sig.

Jag bävar för socialdemokratins framtid.

Annons