Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: I fädrens spår för nya klimatmål! Om klimattoppmöte och vårt behov av civilisationskritik.

Annons

De 119 skidåkare som år 1922 startade i det allra första Vasaloppet orsakade nog ingen större klimatpåverkan. Det var knappast särskilt många av dem, och inte heller av åskådarna, som tog sig till tävlingen med bil. Och skulle man räkna självaste Gustav Vasas skidtur 1521 som det allra första Vasaloppsåket så var det klimatavtryck han då avsatte i biosfären nära noll. Numera har Vasaloppsarrangörerna sedan flera år tillbaka en ganska ambitiös hållbarhetsplan, som exempelvis innebär att man använder diesel av tallolja som drivmedel för de egna transporterna och att man ser till att nedskräpningen är så liten som möjligt.

Det är människans samhällen, vår civilisation, som nu stressar eller ödelägger hela ekosystem och som orsakar att temperaturen på jorden stiger. Jo, det finns några klimatförnekare kvar, men så många är de trots allt inte. Problemet är att dessa klimatförnekare inte sällan sitter i ledningen för stora länder och ekonomier.

Men, men: Problemet för detta jättearrangemang är naturligtvis resan till och från för alla tusentals deltagare. Det är varje år ett enormt bilrally som äger rum till och från Dalarna. Och det är sannerligen inte i fädrens spår man då reser: Varken Gustav Vasa eller de första tävlande 1922 satte sig först bakom en ratt. Inte heller oroade de sig nog någonsin för att vintrarna skulle sakna snö. Vädret och klimatet framstod för våra förfäder som i grunden något självklart och orubbligt stabilt. Vår geologiska era har fram tills nu kallats för Holocen – en lång tiotusenårig period med relativt stabilt klimat som möjliggjorde en agrar revolution och därmed en permanent folkökning.

Nu är den eran över. Den nya, innevarande geologiska perioden brukar kallas Antropocen, vilket betyder Människans tidsålder. Ordet berättar helt enkelt att det idag finns spår av människan i hela biosfären och långt ner i jordskorpan (och rentav i rymden) och att människan och hennes samhällen, inte stora istäcken, är den kraft som geologiskt nu formar jorden. Det bråkas om när startpunkten för Antropocen ska dras, men många trycker det är rimligt att förlägga den antingen till den industrikapitalistiska revolutionen, eller till den ”stora accelerationens” tid: Den efterkrigstid när världshandel, konsumtion och tillväxt formligen exploderar. Och det är också då som de planetära gränserna börjar töjas på allvar.

Det är människans samhällen, vår civilisation, som nu stressar eller ödelägger hela ekosystem och som orsakar att temperaturen på jorden stiger. Jo, det finns några klimatförnekare kvar, men så många är de trots allt inte. Problemet är att dessa klimatförnekare inte sällan sitter i ledningen för stora länder och ekonomier. USA har under Donald Trumps ledning dragit sig ur Parisavtalet. Trösterikt nog kommer det från USA ändå en mycket stor delegation till klimatoppmötet i Madrid, men den består alltså av folk från progressiva delstater.

Så mycket borde hursomhelst nu stå klart för oss alla: De pågående och accelererande klimatförändringarna kommer att påverka praktiskt taget allt vi känner till. Än så länge har det kanske inte riktigt gått upp för oss på ett oavvisligt sätt, trots de extremväder och bränder som media ständigt rapporterar om. Det är, fruktar jag, antagligen först i det ögonblick då, vi in på bara kroppen känner av effekterna av de accelererande klimatförändringarna som något på allvar kommer att ske och politiken ändra färdriktning.

Över hela världen drar nu klimatprotester. Ofta är det de allra yngsta som går i spetsen, inte minst med Greta Thunberg som inspiratör. Men klockan tickar och utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka totalt. Många forskare har öppet deklarerar sin pessimism inför att hålla sig under de två graders uppvärmning av biosfären som Parisavtalet satte som mål.

”Detta är en pessimistisk krönika” – så inledde Sveriges kanske främste klimatforskare Johan Rockström tidigt i höstas en artikel i Svenska Dagbladet. Jag läste den då i en känsla av att hans pessimism är helt berättigad och sann. Rockström tvivlar numera på två saker: att det är möjligt att stoppa den globala uppvärmningen vid 1,5 grader, samt att det är möjligt att uppnå ”grön tillväxt” – det vill säga en ekonomisk tillväxt som inte går ut över biosfären. Och det här är en ny ton från en ledande forskare som annars brukar försöka hålla optimismen vid liv.

Har han rätt? Ja, visst har han det. Den senaste tiden har pressen rapporterat och Rockström själv skrivit om att den senaste forskningen pekar i än mer alarmerande riktning: Processer har startat som snabbt kan tippa över i en än snabbare temperaturökning.

I dagsläget finns intet som i grunden tyder på att världens samhällen ska kunna ställas om på det avgörande sätt som krävs. Rockström pekar på att världsekonomin, enligt alla prognoser, fram till 2050 kommer att tredubblas – från 80 biljoner dollar till 200 biljoner dollar – samtidigt som världens befolkning vid den tiden lär ligga på runt 10 miljarder. Just den ofrånkomligen ökade press på ekosystemen som en växande världsbefolkning leder till har jag skrivit om tidigare i en ledare. Det går knappast att komma ifrån att arten Homo Sapiens har verkligt invasiva drag, en darwinistisk demon har den ibland kallats.

”Detta är en pessimistisk krönika” – så inledde Sveriges kanske främste klimatforskare Johan Rockström tidigt i höstas en artikel i Svenska Dagbladet. Jag läste den då i en känsla av att hans pessimism är helt berättigad och sann.

Johan Rockströms pessimism är viktig därför att den tvingar politiker och oss alla att ställa frågorna som vi inte ställt på väldigt länge. Inte för att jag vill romantisera sjuttiotalet, men en intressant sak som då inträffade, var att den inbromsande tillväxten och den allmänna kriskänslan väckte till liv helt nya civilisationskritiska frågor. 1972 publicerades Romklubbens Tillväxtens gränser, en forskarprodukt som drev tesen att vi nu har möjligheterna att trädas in i ett annat slags civilisation: Ett jämviktssamhälle. Under samma årtionde hördes både Peps Perssons Hög Standard – Vad fan är hög standard? – och den utopi som kan kallas för lågenergisamhället.

Kapitalismen krisade och i tomrummet gick miljöaktivismen från att slå larm om olika utsläpp till att slå larm om en hel civilisations katastrofala färdriktning.

Den utopin och de tankegångarna skulle komma att dö en rätt snabb död under åttiotalet. Då lanserades på högsta officiella nivå det nya paradigm som kallats för ekomodernism: Tanken att vi bör låta den ekonomiska tillväxten öka snabbt just för att kunna skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. Drömmen om ”decoupling” föddes, alltså en ekonomisk tillväxt frikopplad från ökad resursanvändning. I Brundtlandrapporten Our Common Future (en FN-rapport ledd av den norske politikern Gro Harlem Brundtland) var det huvudtemat: Mer tillväxt och mer handel! För att rädda miljön!

I efterhand kan man se hur smått otroliga formuleringarna är i den där magnifika Brundlandrapporten, som när det heter: ”Rent praktiskt innebär det snabbare ekonomisk tillväxt i både industri- och utvecklingsländer, friare tillgång till marknader för produkter från utvecklingsländer, lägre räntor, större teknologiöverföring, och avsevärt större kapitalflöden.” Avreglering av kapitalismen tänktes såldes vara en av kungsvägarna till ekologisk hållbarhet. Teknikoptimismen blev därefter vår tids signum., i alla fall hos de ekonomiska eliterna (vanligt folk har nog alltid varit mer avvaktande).

Men när forskare som Johan Rockström nu öppet tvivlar på den ekomodernistiska tesen innebär det inte enbart att pessimismens flodvåg sköljer över oss. Det öppnar faktiskt också portarna till en ny våg av civilisationskritik på vid gavel.

Men när forskare som Johan Rockström nu öppet tvivlar på den ekomodernistiska tesen innebär det inte enbart att pessimismens flodvåg sköljer över oss. Det öppnar faktiskt också portarna till en ny våg av civilisationskritik på vid gavel.

Borgerligheten liksom socialdemokratin sitter ju helt fast i tillväxten som motor för klimatarbetet och vänstern gör det i grunden också. Vänsterpartiet kräver exempelvis omedelbar utbyggnad av höghastighetståg. Själv fruktar jag att de där snabbtågen mest är till för att döva samvetet hos den miljömedvetna storstadsmedelklass som gärna vill fortsätta sin livsstil och då förtränger de enorma utsläpp som bygget av en infrastruktur för höghastighetståg antagligen leder till.

För att spetsa till det: jag tror inte vi kan lämna de samhällen vi lever på elcykel, eller ens med höghastighetståg. Jag fruktar att varje sådan cykeltur eller tågresa leder oss djupare in i ett ohållbart tillväxtsamhälle.

Överhuvudtaget glöms det ständigt bort att de enorma investeringar som behövs för grön teknologi har en baksida: Ett vindkraftverk faller inte färdigt ner från himlen. Det räcker med att se en enda propeller på ett vindkraftverk transporteras av en lastbil på en landsväg för att inse att tekniken inte är klimatneutral.

Missförstå mig nu inte. Sol, vind och el är framtiden, inte tu tal om den saken. Teknikoptimism är nödvändigt, annars går ingenting. Men klarar vi överhuvudtaget av att ställa den avgörande frågan: Är människor i den rika världen redo att dra ner på den levnadsstandard som gör att de planetära gränserna överskrids? Hur ska vi fördela levnadsstandarden och en krympande världsekonomi mer jämlikt så att de rikaste faktiskt får det sämre och de fattigaste bättre?

Jag satte rubriken ”I fädrens spår för nya klimatmål” av ett bestämt skäl. Jag tror nämligen att vi har mycket att lära oss av tidigare, så att säga för-konsumistiska generationers sätt att leva. Jag brukar framhålla min nittiotreåriga mamma. Hon växte upp i fattigdom i en by. Hon kom att uppleva hela den standardstegring som ägde rum under efterkrigstiden. Men hon behöll – och behåller – sina självklart små fotavtryck i biosfären. Det var självklart att cykla, att gå, att spara på allting, att aldrig skryta med konsumtion utan snarare skryta med hur lite man slösade och konsumerade. Vi bör gå i mödrars och fäders spår och ta vara på ett annat sätt att vara i världen än det konsumistiska.

Jag satte rubriken ”I fädrens spår för nya klimatmål” av ett bestämt skäl. Jag tror nämligen att vi har mycket att lära oss av tidigare, så att säga för-konsumistiska generationers sätt att leva.

Läget är faktiskt förtvivlat. Nej, världen kommer inte att gå under, planeten inte att explodera av överhettning. Så är det förstås inte. Troligtvis, om man får tro SMHI, kommer inte ens Vasaloppet att sakna snö om en generation trots att temperaturhöjningen blir extra hög på våra breddgrader. Man kan bara hoppas att de politiska ledarna under klimatmötet i Madrid fattar att det som krävs idag är kanske tre eller fem gånger så höga klimatambitioner än de rådande.