Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: ”Jag kan inte andas”. Antirasismen måste gå hand i hand med sociala rättvisereformer av det amerikanska klassamhället.

Videon spreds som en löpeld. En svart man ligger på marken och en polisman trycker sitt knä mot hans hals. Det sista meddelande den svarte mannen lämnar till eftervärlden är ”I can´t breathe”, jag kan inte andas. Flera polismän höll fast honom. Videon visar att många som passerade förbi på gatan insåg att George Floyd, så heter han, var på väg att kvävas. Det brutala polisvåldet, rasistiskt riktat mot svarta, har åter hemsökt USA. Det skedde i Minneapolis, Minnesota, i förra veckan. Men det kunde ha varit vilken amerikansk stad som helst – brutalt rasistiskt polisvåld upplevs av väldigt många svarta amerikaner men även av andra minoriteter som vardagsmat.

Och nu exploderar USA i protester och upplopp på ett sätt som börjar påminna om dagarna efter mordet på Martin Luther King 1968. I flera städer har undantagstillstånd införts. Nationalgardet kallas in. Landets svarta har fått nog – och även många vita, som deltagit i demonstrationerna.

När jag först hörde om det fruktansvärda övergreppet och såg bilderna stelnade jag till och det enda jag kunde skriva ner var dessa sex rader:

George Floyd,

offer för den brutala rasismen,

med rötter i slaveriet,

vidmakthållet av

djupa sociala orättvisor.

Hans sista andetag hörs genom världen.

Och nu exploderar USA i protester och upplopp på ett sätt som börjar påminna om dagarna efter mordet på Martin Luther King 1968. I flera städer har undantagstillstånd införts. Nationalgardet kallas in. Landets svarta har fått nog – och även många vita, som deltagit i demonstrationerna. President Trump har visserligen talat med offrets anhöriga, men i sina twittermeddelanden till nationen har han istället retat upp upprörda demonstranter genom att kalla dem plundrare. Därmed slungar han tillbaka debatten till tiden för medborgarrättsrörelsens framväxt. Donald Trump tycks fullständigt oförmögen att göra det som presidenter bör göra i en krissituation: Lugna ner människor och peka på problem som måste lösas.

Situationen var redan före denna händelse laddad och inte bara på grund av diskriminerande polisvåld. USA:s svarta har således drabbats hårdare av en dödlig coronasmitta än alla andra, vilket beror på hälsan generellt är sämre för svarta och att de har arbeten som inte lika ofta kan skötas hemifrån. När arbetslösheten nu formligen exploderar i USA – det är redan trettiotalsnivåer vi talar om - kommer det att slå allra hårdast mot minoriteter, kanske främst afroamerikaner.

Men det finns naturligtvis en mycket längre historia av växande klyftor mellan svarta och vita i USA. Mängder av forskning och rapporter ger en fullständigt förskräckande bild av hur de ekonomiska och sociala klyftorna mellan svarta och vita vuxit år för år. Det hopp som valet av den förste svarte presidenten, Barack Obama, gav 2008 slocknade rätt snabbt hos många svarta; det blev inga större förändringar. Obama var i den meningen en rätt typisk liberal, obenägen att på allvar göra något åt de sociala och ekonomiska orättvisorna.

Förra året konstaterade en rapport bland annat detta om skillnaderna mellan en genomsnittlig vit familj och en svart: ”Den vita familjen har enligt McKinseyrapporten tio gånger större tillgångar än den svarta, och den klyftan har dessutom ökat med över 50 procent de senaste 25 åren. Andra, mer konkreta, uttryck för skillnaderna är att en vit amerikan under hela sitt arbetsliv i snitt tjänar motsvarande tio miljoner kronor mer än vad en svart amerikan gör under sitt.”

Den långa historien om den amerikanska rasism som befäster den sociala klyftan mellan svarta och vita är sammanvävd med den breda klassfrågan – eller snarare klassperspektivets frånvaro i amerikansk politik. Jag menar att det våld och de övergrepp som i synnerhet unga svarta män utsätts för i USA måste förklaras både av en lång rasistisk ”tradition” – och av det amerikanska klassamhället. Stora sociala klyftor främjar tyvärr kriminalitet och våld och rädsla mellan folkgrupper.

Många svarta radikaler har nu, efter George Floyds död, uppgivet konstaterat att USA tycks vara omöjligt att reformera i riktning bort från rasismen.

Varje kännande, tänkande människa går mentalt med i de demonstrationer mot det rasistiska polisvåldet som nu äger rum i USA. Men för att den kampen ska mynna ut i mer än några fällande domar i en domstol, måste den kombineras med ett brett reformprogram som jämnar ut klasskillnaderna i det amerikanska samhället.

Den uppgivenheten är förklarlig – i alla fall om man inbillar sig att en hård kamp mot rasismen räcker för att få bort den orättvisa behandlingen av USA:s svarta. Jag tror inte att det gör det. Inte förrän den dag man i amerikansk politik bestämmer sig för att också göra något åt de våldsamma klassklyftorna så kommer kampen mot rasismen att kunna bli verkligt framgångsrik. På många sätt har det hela tiden varit den tidigare demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders grundidé: Minska kraftigt de sociala orättvisorna, så blir också den antirasistiska kampen lättare att föra. Det kräver att det amerikanska Demokratiska partiet blir något annat än vad det under lång tid har varit och på allvar våga driva ett socialt jämlikhetsprojekt.

Varje kännande, tänkande människa går mentalt med i de demonstrationer mot det rasistiska polisvåldet som nu äger rum i USA. Men för att den kampen ska mynna ut i mer än några fällande domar i en domstol, måste den kombineras med ett brett reformprogram som jämnar ut klasskillnaderna i det amerikanska samhället. Och dit är det långt.