Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: ”Jag tror inte på det förrän jag ser det”. Om coronastrategin, äldreomsorgen, alla de döda och min mors gravsten.

”Utländska medier svänger i bevakningen om den svenska strategin” – så löd i dagarna rubriken i Dagens Nyheter. Den stora rikstidningen tycks äntligen ha noterat att det håller på att ske. Sedan tidigt i våras har annars just DN varit det ledande språkröret för en ganska alarmistisk syn på Folkhälsomyndighetens linje.

På ledarsidan var chefredaktör Peter Wolodarski tidigt ute med oerhört uppjagade krav på total lockdown av det svenska samhället och på ledarsidan har artikel efter artikel klagat på strategin, samtidigt som DN:s debattsida och även kultursidan blev viktiga forum för de forskare som var oerhört fördömande av Folkhälsomyndigheten. Ett tag kändes det som om tidningen drev kampanj mot Folkhälsomyndigheten. Jag föreslog vid ett tillfälle att tidningen skulle byta sin logga mot ett munskydd.

Jag har hela tiden tackat Folkhälsomyndigheten och regeringen för att man inte valde att stänga ner skolorna – nedstängd skolgång för miljoner barn runtom i världen, särskilt i den fattiga världen, kommer att lämna djupa ärr i folkhälsan.

Nåja. Det är förstås alltid bra med kritik. Det är inte det som retar mig. Det är de korta perspektiven. Vid många tillfällen har jag hävdat att det kommer att ta många, många år innan de fulla konsekvenserna av denna pandemi och hur den spreds ens är provisoriskt klarlagda. Och hela denna tid har framförallt de breda folkhälsoperspektiven tyvärr varit rättså frånvarande i diskussionen.

Jag har hursomhelst hela tiden tackat Folkhälsomyndigheten och regeringen för att man inte valde att stänga ner skolorna – nedstängd skolgång för miljoner barn runtom i världen, särskilt i den fattiga världen, kommer att lämna djupa ärr i folkhälsan. I Sverige slapp vi nästan helt detta. På sikt betyder det mycket.

Att Folkhälsomyndigheten och regeringen valde en väg som byggde på folkvett och inte stenhårda restriktioner har också känts som en hälsosam utmaning av de auktoritära trender som varit så vanliga i många samhällen de senaste åren.

Och det börjar visa sig att folkvettslinjen är den mest hållbara – till skillnad mot de ständiga tvära kasten i många länder som gör människor både förvirrade och förbannade.

Nu är smittspridningen låg i det svenska samhället och bland de lägsta i Europa. Det kan ändra sig. Nya utbrott kan komma. Det vet vi inte. Det enda vi egentligen vet är att alltför snabba ställningstaganden i den här frågan är – förkastliga.

*

Vad jag allra mest saknat i Coronadebatten hitintills är det civilisationskritiska perspektivet. Den moderna industrikapitalismen föröder i detta nu ekosystem efter ekosystem över hela planeten. Skogar skövlas. Risken ökar snabbt för att annars ”oskyldiga” virus som lever sina liv på värddjur vi vanligtvis inte träffar på, nu drivs på flykt och slår sig ned på tamboskap och till slut på människor. Forskare talar om att det kanske finns uppåt 800 000 (!) virus som potentiellt är farliga för människan.

Jag finner det fullständigt häpnadsväckande att den nu pågående pandemin inte har väckt frågan om hur mycket det är vår ohållbara civilisation som bär skuld för alla som dött av detta virus.

Det är uppenbarligen lättare att utse Anders Tegnell till syndabock eller hjälte än att kritisera den verkliga syndabocken: den mänskliga civilisation vars främsta kännetecken är konsumism och ständig expansion.

*

Kyrkogårdspersonalen monterade stenen denna soliga fredag. Vi såg på. På plåten står min mors och min fars födelseår och dödsår. Det kändes som om de till slut förenades under denna sten.

I fredags lämnade jag och en av mina bröder, två månader efter själva begravningen, över min mors gravsten till kyrkogårdsförvaltningen i Katrineholm.

Jag har tidigare skrivit om mitt letande efter en natursten vid Västerdalälvens stränder och hur jag till slut hittade en. Eftersom släkten på morssidan stammar från Dalarna kändes det viktigt. Och en fin stenhuggare i Leksand tog emot stenen och fäste en liten plåt på den. Stenen är ruffig, nästan litet punkig. Den hade varit svår att rista i. En fin plåt blev bättre.

Kyrkogårdspersonalen monterade stenen denna soliga fredag. Vi såg på. På plåten står min mors och min fars födelseår och dödsår. Det kändes som om de till slut förenades under denna sten.

Min mor gick ju bort i Covid19 på ett äldreboende. Jag har skrivit om det flera gånger på denna sida, därför att jag tror att det kan bistå många som genomgått samma sak: Att vi inte fick träffa mamma mot slutet. Att allt kändes så konstigt. Att det fanns en sorg som aldrig riktigt blev tydlig och klar. Och att man efter begravningsceremonin inte ens kunde krama om sina bröder och anhöriga.

Min mor var en ovanligt glad människa. Jag hittar inget bättre ord. Minnesstunden under begravningen rymde därför också många skratt.

*

I Sverige av idag är snarast den högre tjänstemannen norm för de politiska besluten – inte en undersköterska i äldreomsorgen.

Att så många äldre dog i våras och försomras under pandemin var ett stort misslyckande. Det misslyckandet handlar i första hand om att äldreomsorgen i detta land så länge varit eftersatt – med dåliga löner, otrygga anställningar, underbemanning. En klassfråga, helt enkelt.

I Sverige av idag är snarast den högre tjänstemannen norm för de politiska besluten – inte en undersköterska i äldreomsorgen.

Man kan bara hoppas att pandemin fläkte upp detta bisarra klassamhälle till allmän beskådan och att politikerna verkligen satsar på äldreomsorgen under kommande år. Jag hoppas det blir så.

Men jag tror inte på det förrän jag verkligen ser det.