Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Jämlikhet är det naturliga. Om empati och gemenskap hos vår art.

Annons

Ojämlikhet är onaturligt för människor. I det mesta som vi spontant gör och känner utgår vi från att jämlikhet råder mellan människor. Den första impulsen utgår från att vi är jämlika. Trots att vi det senaste kvartsseklet bombarderats med nyheter och fakta om den ojämlikhet som överallt tycks skena och slita sönder samhällena, bevarar vi inom oss denna jämlikhetens ursprungliga impuls och det är inte konstigt: Under kanske de första hundra millennierna av vår arts stund på jorden levde kringströvande grupper av människor i långt mer jämlika, icke-hierarkiska relationer än vad som i de yttersta tiderna, det vill säga för kanske tiotusen år sedan och framåt, skulle bli fallet.

Någon uppsluppen evolutionsbiolog har till och med hävdat att våra hjärnor är kommunistiska. En lika uppsluppen socialantropolog kan beskriva större delen av människans historia som en framgångsrik kamp för att hålla de alfahannar tillbaka som ville tillskansa sig mer makt än alla andra – och han menar rentav att predikandet av jämlikhet genom eonerna har påverkat själva vår genpool och gynnat altruistiska beteenden.

Någon uppsluppen evolutionsbiolog har till och med hävdat att våra hjärnor är kommunistiska. En lika uppsluppen socialantropolog kan beskriva större delen av människans historia som en framgångsrik kamp för att hålla de alfahannar tillbaka som ville tillskansa sig mer makt än alla andra

Som art träder människan dessutom ut på den evolutionära arenan som - egendomslös. Det är därför som vi i slutändan inte bryr oss lika mycket om pengar som om exempelvis vänskap med andra människor. Sigmund Freud, som med åren blev alltmer pessimistisk, brukade trösta sig med att pengar aldrig varit någon djup drivkraft för människan, eftersom den drivkraften inte existerar hos barnet. Sjuksköterskan Bronnie Ware i Australien som upptecknade vad åldrade människor hade sagt om sina liv nära döden (i boken The Top Five Regrets of the Dying), kom fram till ungefär samma sak: Nästan alla ångrade att de brytt sig för mycket om jobb, karriär och status istället för familj och vänner.

För några år sedan gav jag ut en bok med titeln Den solidariska genen. Jag var utled på att höra om människans natur som så ofta påstås omöjliggöra ett jämlikt samhälle. Jag minns det från tonåren och har hört det under hela mitt liv: Socialism och social jämlikhet är nog jättefina idéer, men människans egoistiska natur ställer sig tyvärr i vägen. Det ojämlika är det naturliga. Men när jag under några års tid plöjde evolutionsbiologisk litteratur kom jag fram till att jag är en vänsterbiologist: Jag tror att vi verkligen har en natur och att den passar bäst i ett någorlunda jämlikt samhälle. Människan föds inte som ett oskrivet blad, där vad som helst kan skrivas in och programmeras, ont som gott.

Sjuksköterskan Bronnie Ware i Australien som upptecknade vad åldrade människor hade sagt om sina liv nära döden (i boken The Top Five Regrets of the Dying), kom fram till ungefär samma sak: Nästan alla ångrade att de brytt sig för mycket om jobb, karriär och status istället för familj och vänner.

Vi föds framförallt med empatiska förmågor. Spegelneuroner i våra hjärnor fyras av när vi möter andra människor och gör det möjligt för oss att känna med andra och identifiera oss med andra. Det gamla indianska ordspråk som en gång prydde ett Beach Boys-omslag är sant: Det leende du sänder ut återvänder till dig. När vi känner oss rädda, otrygga, hotade eller fångade i de sociala hierarkiernas fängelser tenderar visserligen de där mekanismerna i medvetandet inte att fungera som de ska och vi tar till de aggressiva, egoistiska beteendena. Men jag menar att de är sekundära. Empatin och viljan till jämlikhet är primära. Vi är änglar mer än djävlar.

I avgörande, kritiska ögonblick kan det där djupa draget hos oss träda fram. Vi är, i det riktigt långa tidsperspektivet, helt enkelt inte vana vid att ensamma äga stora rikedomar samtidigt som de omkring oss inte har någonting. Jag är därför övertygad om att idén om jämlikhet inte bara är en social konstruktion, en idé hämtad från evangelierna, franska revolutionen eller från den socialistiska agitationen. Nej, jämlikheten är en biologisk gnista som ständigt lyser upp var och ens inre. Även om den ofta omedelbart slocknar, på grund av det omgivande konkurrenssamhällets förväntningar, krav och hot, så tänds den där gnistan igen och igen.

Jämlikhet är för oss det normala, det naturliga.

Det finns en grundläggande kommunism närvarande i alla sociala sammanhang, skriver den amerikanske socialantropologen och anarkisten David Graeber i sitt verk Skuld – en femtusenårig historia. Han menar att det är synd att begreppet kommunism enbart associeras med frågor om ägande av produktionsmedel eller med den odemokratiska socialism som en gång fanns i Östeuropa och Ryssland. Kommunism är enligt Graeber en grundläggande moralisk drivkraft som alltid är närvarande i våra samhällen, i företag, mellan grannar och vänner, överallt. Utan den skulle inget samhälle, ingen organisation fungera. I varje situation där något måste improviseras fram och lösas snabbt med det man har till hands – då börjar den där moralen verka i oss, därför att den helt enkelt är den mest effektiva.

När någon som står och lagar en läckande vattenledning säger ”ge mig skiftnyckeln” – så möts hen inte av svaret: Vad får jag för det? Marknadsprincipen, den som föder ojämlikheten, kastas åt sidan. Vi återgår till det som alltid varit artens signum: Jämlikhet och en spontan solidaritet.

Och jämlikhet uppfattar jag i sin tur som själva kärnan i det vi kallar gemenskap och solidaritet. Just David Graeber skriver i ett inspirerat ögonblick, med exempel från amerikanska ursprungsbefolkningars självklara ömsesidiga hjälp, att denna princip ytterst baseras på en idé om – evigheten. Samhället kommer alltid att existera! Alltså kommer det alltid att finnas en annan del av stammen som behöver din hjälp och det är därför solidariteten inte behöver kalkyleras fram eller bokföras i termer av skulder och tillgångar.

Samhällsgemenskapen som den eviga utgångspunkten: se där den svindlande tanke som den ekonomiska människan, den mäktiga bild av människan som idag är styrande för mycket av samhällslivet, aldrig kan förstå eftersom hon tror sig ha brutit sig ur gemenskapen. Den ekonomiska människan, Homo Economicus, vägrar förstå att det inte går att lämna samhället! Medlemmar ur den allra rikaste globala eliten tror antagligen att de faktiskt kan lämna den samhällsgemenskap de ingår i, i alla fall är det så de uppför sig.

Jag menar att den skenande ojämlikhet vi ser i de flesta samhällen idag - i förhållandena till vad vår art under några inledande hundratusen år varit van vid – är ett onaturligt tillstånd. Den intressanta frågan är därför i själva verket: Hur har samhällen kunnat bli så ojämlika, när det på ett avgörande sätt strider mot själva vårt artväsen?

Jag menar att den skenande ojämlikhet vi ser i de flesta samhällen idag - i förhållandena till vad vår art under några inledande hundratusen år varit van vid – är ett onaturligt tillstånd. Den intressanta frågan är därför i själva verket: Hur har samhällen kunnat bli så ojämlika, när det på ett avgörande sätt strider mot själva vårt artväsen?

Frågan går att besvara på många sätt. Författaren Lasse Berg ser i sina böcker om Kalahari den neolitiska revolutionen som avgörande:

"Ur de eurasiska böndernas förråd av säd växer det hierarkiska samhället. Dessa förråd måste vaktas, de kan beskattas, en skatt som sedan kan försörja specialister: soldater, poliser, maktens representanter, ståthållare, hantverkare, präster, tänkare och konstnärer. Ur högarna med vete och korn, råg och ris växte så småningom inte bara byn, utan också staden, staten och riket, till och med imperierna. (…) Med nomadlivet försvann samlarnas jämlikhet och egendomslöshet. I den kringströvande tillvaron med den lilla gruppen har man bara behov av några få ägodelar, som grävkäpp, stenverktyg, någon djurhud till kläder och väska, jaktvapen, elddon, smycken."

Övergången till jordbrukssamhället var förmodligen den största omvälvning som människan hitintills upplevt – jag brukar tänka att det enda som skulle kunna överträffa den neolitiska revolutionen i betydelse är uppkomsten av en superintelligens, en icke välvillig AI som tar makten efter att den så kallade teknologiska singulariteten inträffat (vilket inte är särskit osannolikt; matematikern Max Tegmark skriver om den risken i sin svindlande bok Superintelligens). Den agrara revolutionen var i själva verket en större revolution än den industriella även om den gick långsammare, utsträcktes över många fler generationer och inte omedelbart började stöpa om hela planeten. Agrarrevolutionen innebar ett farväl till en lång era av naturlig jämlikhet.

Men det går att förklara den sociala ojämlikhetens uppkomst på ännu krassare sätt. Samhällsvetaren Per Molander menar i sin bok Ojämlikhetens anatomi att den samhälleliga resursfördelningen kan beskrivas som ett förhandlingsspel som pågår oavbrutet på alla livets och samhällets nivåer. Molander använder sig av en matematisk modell för att i ett diagram visa vad som sker över tid i förhandlingsspelet när utgångsläget förändras. I den ideala situationen förhandlar således två likvärdiga aktörer om uppdelningen av vad de gemensamt producerat och då fördelas resurserna i den matematiska modellen helt jämlikt. Haken är bara den att det räcker med en minimal störning i jämvikten till en av aktörernas fördel för att en förfärande, ojämlikhetsalstrande logik ska uppstå. En enda procents större resurser för en av aktörerna fortplantar sig över tiden, efter upprepade förhandlingar, till ett läge där den starkare parten vid diagrammets slut kan roffa åt sig hela kakan.

Säger den matematiken något om verkligheten? Ja. Det Molander skriver om är den hårda kärnan i de oräkneliga förhandlingssituationer som genom historien existerat mellan bönder och jordägare, arbetare och kapitalister, anställda och chefer, män och kvinnor – och så vidare. Makt alstrar mer makt. Rikedom mer rikedom. När Molander går igenom statistiken för en rad historiska samhällen finns en konstant: Ojämlikheten. Undantaget är delar av det nittonhundratal då allmän rösträtt och facklig organisering på bred front stärkte de många men resurssvaga. För en kort tid jämnades oddsen ut i det eviga förhandlingsspelet - men nu är den tiden sedan länge sen förbi. ”Utan en aktiv fördelningspolitik driver samhället mot ojämlikhetsgränsen lika obönhörligt som en sten faller mot marken när man släpper den.” Så lyder domen på den sista sidan i Per Molanders bok Ojämlikhetens anatomi.

Sverige är idag ett av de länder i västvärlden där den sociala ojämlikheten ökar allra snabbast. Det beror i huvudsak inte på växande löneskillnader, även om de också ökar. Till största delen beror det på att kapitalinkomsterna ökar för de översta skikten. Den lilla grupp som består av finans- och företagseliten i Sverige utgör 0,01 procent av befolkningen – men håvar in 10 procent av alla kapitalinkomster. Det allra översta skiktet, toppen, har i accelererande takt dragit ifrån de senaste tio åren.

Sverige är idag ett av de länder i västvärlden där den sociala ojämlikheten ökar allra snabbast. Det beror i huvudsak inte på växande löneskillnader, även om de också ökar. Till största delen beror det på att kapitalinkomsterna ökar för de översta skikten. Den lilla grupp som består av finans- och företagseliten i Sverige utgör 0,01 procent av befolkningen – men håvar in 10 procent av alla kapitalinkomster. Det allra översta skiktet, toppen, har i accelererande takt dragit ifrån de senaste tio åren.

Det är framförallt ökande inkomster från kapital (aktier, räntefonder, reavinster) som de senaste 25 åren lett till en accelererande ojämlikhet. Den åldrade vänstersociologen Göran Therborn tvingas lämna all sin akademiska stillsamhet när han i sin ursinniga stridsskrift Kapitalet, överheten och alla vi andra konstaterar att Sverige idag kan ståta med nära 200 miljardärer, några av dem nyrika, medan andra har fått förmögenheterna i arv. Therborn tar fram affärstidningen Forbes lista över antalet dollarmiljardärer per tio miljoner innevånare varvid det framgår att svensk överklass alltså är helt exceptionell: Bara Schweiz slår oss i den grenen och vi slår alla andra västländer inklusive USA. Therborn ger ordet till den skattejurist som hjälpt en rad svenska storbolag undan skatt: ”Sverige är ett skatteparadis”. För de förmögna. Tillsammans äger de numera rekordmånga svenska miljardärerna lika mycket som halva landets BNP.

Ojämlik fördelning av samhällsresurserna leder till ännu mer ojämlik fördelning av samhällsresurserna. Att denna accelererande ojämlikhet av de flesta inte upplevs som så dramatisk som den faktiskt är beror på att den offentliga sektorn fortfarande hyggligt utjämnar tillgången till vård och omsorg (men i mindre grad skola, där skolval och marknadifiering alltmer slagit sönder likvärdigheten). Men fortsätter Sverige i tangentens nuvarande riktning kommer vinstintressena i välfärden att skapa allt mäktigare ekonomiska aktörer som till slut kan driva igenom att vård och omsorg inte ska ges efter behov, utan efter betalningsförmåga. Ojämlikheten växer då, med Per Molanders ord, ”lika obönhörligt som en sten faller mot marken när man släpper den.”

Blir ojämlikheten alltför skriande fungerar ingen demokrati därför att ingen samhällsgemenskap existerar. Slutstationen för en sådan utveckling är det mardrömslika samhälle där människans natur, med all hennes spontana förkärlek för jämlika relationer, med all kraft måste tryckas ner under ytan: Homo sapiens i exil från sin egen civilisation.

Kommentar: Denna essä publicerades i höstas i den utmärkta tidskriften Balder, nr 3, Balder är en poetisk och civilisationskritisk tidskrift som fler borde läsa!