Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Kan en vit människa spy ut sig själv? Frågan är fel och falsk.

Kan en vit människa spy ut sig själv? Det är frågan Stefan Jonsson ställer sig i sin nya bok, "Där historien tar slut", som jag till stora delar har väldigt svårt för. I ett kapitel besöker författaren en liten ort på Grönland där den danska kolonialmakten helt enkelt förstört den inhemska befolkningens – inuiternas – liv och kultur och bara lämnat tigande historielösa spillror efter sig. Sent en kväll knackar det på hans dörr och en man står därute och vill erbjuda en slädtur genom landskapet men han undrar också om Jonsson har någon sprit hemma. Han får den lilla flaska whiskey som Jonsson köpt på flyget. Och dagen därpå visar det sig att Jonsson gjort sig skyldig till att ge en missbrukare det gift som bryter ner honom. Han slits sönder av skuldkänslor.

Skuldkänslorna inför att representera en kolonial värld och, i fallet med whiskeyn till inuiten bidra till att hålla förtrycket vid liv, formligen gnager sönder författaren. Han blir den vite mannen, upptäcktsresanden och exploatören i världens utkant. Han vill spy ut sig själv, sina koloniala normer och all sin överordning. Och jag tänker: Ska jag ens läsa vidare ännu längre in i denna återvändsgränd för vänstern?

Vad är det för absurd vänsterhållning som reducerar alla vita till koloniala förtryckare? Vad fan har min döda mamma, lågbetald sömmerska, gemensamt med de vita styrelserna i låt oss säga Lundin Oil eller bolagsjätten Monsanto?

Vad är det för absurd vänsterhållning som reducerar alla vita till koloniala förtryckare? Vad fan har min döda mamma, lågbetald sömmerska, gemensamt med de vita styrelserna i låt oss säga Lundin Oil eller bolagsjätten Monsanto? Jag såg nyss Ken Loach film Sorry we missed you. Menar Jonsson att Abby och Ricky, de två desperata arbetarna i en familj på botten av det brittiska samhället, också helst borde spy ut sin vithet? Att den frågan är den viktigaste och mest övergripande?

Det orimliga i den postkoloniala teori som Stefan Jonsson vältrar sig i framträder i all sin orimlighet: Teorin generaliserar våldsamt och särskilt i händerna på en västerländsk intellektuell gör den i praktiken frågan om en orättvis världsordning till ett privat, personligt problem.

Vore jag en fattig afrikansk daglönare skulle jag inte vara det minsta intresserad av Jonssons dåliga samvete, möjligen av hans inkomst, eller i alla fall av en klok analys av fattigdomens orsaker. Kan en vit spy ut sin vithet? Frågan hämtar Jonsson från Aimé Césaire (en av mina favoritpoeter), men han missuppfattar gravt den svarte författarens intention: Césaire menar ju att den koloniale undersåten ska spy ut det gift han fått i sig av den kolonialistiske exploatören och helt enkelt bli stolt över sig själv igen. Det är något annat än en västerlännings plågade fixering vid sitt eget dåliga samvete. En hållning som dessutom riskerar att sluta i politisk passivitet.

Men jag läser vidare. Stefan Jonssons glasklara prosa – i rakt nedstigande led från Sven Lindqvists exakta ordkonst - räddar allt han skriver och i grunden är jag ju ense med honom i den desperation han känner inför en global kapitalistisk civilisation som suger ut de fattiga och koncentrerar rikedomar hos den rika eliten. Längre in i essän kommer enastående analyser av det globala rummet, där containern blir symbolen för världshandel. Miljarder containers utgör världskapitalismens blodomlopp. Jonsson är ute efter att greppa den ”totala bilden” av ett världssystem. Det gör han via symboliska detaljer i det väldiga maskineriet och genom att urskilja ett slags globala metaforer för den koloniala övermakten.

Är det samhällsanalys han då bedriver? Ja och nej. Jonsson är svepande i sin antikapitalism och det han gör är egentligen att skriva ett stort, essäistiskt och skoningslöst poem.

Avsnitten där han strövar genom Toni Morrisons, Franz Kafkas eller Marguerite Duras berättelser är lysande essäkonst som lodar bråddjupen i en hierarkisk civilisation. Längs vägen ryker exempelvis mycket av det omhuldade men inskränkta bildningsbegrepp som återlanserats de senaste femton åren i kultur- och skoldebatten. Jonssons analys av den ”kosmopolitiska militarism” som sedan nittiotalet störtat regimer och ansetts befria utsatta människor från urgammalt förtryck är bland det viktigaste som skrivits i det här landet på åratal.

Så vad ska jag säga? Stefan Jonsson är en av de viktigaste rösterna jag vet i svensk debatt. Men han borde ta sig ut ur den teoretiska återvändsgränd där delar av vänstern ligger och vrider sig i samvetsplågor till ingen nytta.

Men det är den här hopplösa teorifixeringen. Den känns daterad. Den får olycksaliga konsekvenser, som när han delar upp världen i dem som har makt och resurser att agera i ”nätverket” och de ”subalterna”. Subaltern betyder att vara fråntagen sin röst, att vara längst ner i ett system, utdriven ur historien. Eländet i Jonssons analys yttrar sig i att han nästan enbart förmår skriva om den subalterne, i singularis. Här finns intet av kollektivism. Förra året ägde världshistoriens största strejk rum i Indien, när uppåt 200 miljoner arbetare deltog i en generalstrejk mot försämrade arbetsvillkor. Jonssons mytiskt fattade men ensamme ”subalterne” blev till ett högst realistiskt kollektiv av subalterna.

Så vad ska jag säga? Stefan Jonsson är en av de viktigaste rösterna jag vet i svensk debatt. Men han borde ta sig ut ur den teoretiska återvändsgränd där delar av vänstern ligger och vrider sig i samvetsplågor till ingen nytta. Vi behöver honom på barrikaderna. Och Aimé Césaire skrev faktiskt en dikt som heter ”Hys inte medlidande med mig.”