Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Känn brandröken från Australien!

Annons

Sommaren har inte börjat än i Australien – och ”vi har fortfarande den värsta delen av brandsäsongen framför oss”. Det sa häromdagen en representant för myndigheterna i New South Wales när de värsta bränderna på lång tid redan rasat i veckor. Det är långt mellan Sverige och Australien, men vi lever på samma planet och det finns alla skäl att förskräckas över läget i Australien. Mer än 150 000 hektar har brunnit, eller en halv miljon fotbollsplaner. Storstaden Sidney hotas.

Jag tror att de flesta svenskar, och de flesta i Dalarna, ännu har minnet kvar av förra sommarens storbrand i Älvdalen. Vissa dagar kunde man känna brandröken på bygatan i Dala-Floda. Det var den sommaren man på morgnarna ofta svepte med blicken över hela synranden för att se om några rökpelare steg mot himlen från skogarna. Rapporteringen kring den dramatiska branden i Älvdalen gjorde att den unge brandingenjören och räddningsledaren Johan Szymanski, till slut kändes som en nära bekant.

Och fyra år tidigare kändes, när vinden kom från det hållet, röken från den stora skogsbranden i Västmanland. Jag minns den morgon när jag länge gick och sniffade runt huset och undrade vad det var för lukt som kändes – tills några grannar sa det självklara och pekade med handen mot söder: Det är branden i Västmanland.

De makthavande konservativa politikerna i Australien är inte intresserade av att koppla samman bränderna – och den långvariga torkan – med någon klimatkris, trots att forskarna naturligtvis gör det. En konservativ politiker avfärdade i förra veckan klimataspekten med att ingen borde lyssna på några ”galna, gröna innerstadsdårar” när det folk i brandområdet behöver är skydd och hjälp.

Så välkommen till denna värld! Nyss strömmade bilder från ett brandhärjat Kalifornien ut ur våra TV-apparater och nu är det Australien. De makthavande konservativa politikerna i Australien är inte intresserade av att koppla samman bränderna – och den långvariga torkan – med någon klimatkris, trots att forskarna naturligtvis gör det. En konservativ politiker avfärdade i förra veckan klimataspekten med att ingen borde lyssna på några ”galna, gröna innerstadsdårar” när det folk i brandområdet behöver är skydd och hjälp.

I världen i stort är klimatfrågorna tyvärr ännu en sekundär angelägenhet i den politiska debatten. Trumps USA lämnar nu Parisavtalet. Forskare varnar för döva öron om att färdriktningen för denna civilisation är katastrofal. Men annat fångar vår uppmärksamhet. I helgen hade kristdemokraterna stämma, men den stämman var mest intresserad av att stoppa slöjor och ta bort stödet till tolkar. Men sittande regering har heller inte mycket att skryta med: Koldioxidutsläppen ökar nu, minskar inte. Det mesta går bakåt.

Det är en världshistorisk olycka att vi ställts inför denna klimatkris just under en period då praktiskt taget all politik domineras av ett nyliberalt tänkande som är helt oförmöget till stora samhälleliga åtaganden. Staten och det offentliga har överallt dragit sig tillbaka och lämnat över initiativen till marknaden – och den kan på egen hand aldrig ta de stora, samlade kliven ut ur de ohållbara samhällen vi har.

I helgen firade vi alla murens fall. Jag minns de där dagarna. Jag levde då tillsammans med en flickvän som flytt från dåvarande Tjeckoslovaken. Hennes ögon tårades av glädje när diktaturerna föll en efter en. Sovjet och öststaterna hörde dessutom till de värsta miljöbovar som världen skådat. Men det som samtidigt också skedde var att det världskapitalistiska rummet i ett enda slag utvidgades enormt – och därmed försvagades alla progressiva, demokratiska idéer om att annat än marknaden ska styra samhällena. Marknadsliberalismen segrade. Och den har tyvärr inte mycket att säga om hur klimatkrisen ska lösa. Hur mycket man än kan och bör hoppas på kraften hos gröna företagare, så krävs större omställningar som bara staten och det offentliga kan gå i spetsen för.

Det är en världshistorisk olycka att vi ställts inför denna klimatkris just under en period då praktiskt taget all politik domineras av ett nyliberalt tänkande som är helt oförmöget till stora samhälleliga åtaganden. Staten och det offentliga har överallt dragit sig tillbaka och lämnat över initiativen till marknaden – och den kan på egen hand aldrig ta de stora, samlade kliven ut ur de ohållbara samhällen vi har.

Ta bara just skogen. I svensk skog skulle mer lövträd behöva planteras, mera våtmarker skapas och hyggesbruket minskas, för den biologiska mångfaldens skull och för att vi i framtiden ska kunna undvika förödande, okontrollerbara storbränder. Men det klarar inte marknaden, det vill säga skogsindustrin av. Politiken måste gå före. Men det gör den idag inte.

Bränderna rasar långt borta i Australien. Röken därifrån når inte våra näsborrar. Man kan bara hoppas att bränderna i alla fall når våra hjärnor.