Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Karlfeldt, Woodstock och svensk politik

Annons

I förra veckan körde vi vilse i Rättvik – inte i centrala Rättvik men bland byar och skogsvägar på höjderna ovanför orten när vi letade efter Hotell Lerdalshöjden. Där har jag varit förut, och tvivlade inte en sekund på att lätt på att hitta dit. Men vi missade en avtagsväg och sedan visade gps:en oss in på allt mindre och allt knöligare vägar medan mobilen oavbrutet ringde från Karlfeldtsamfundet vars konferens jag alltså skulle till och riskerade att missa.

Jag vill tacka den motionär som var ute på en mycket smal skogsväg och till slut visade oss rätt. Lerhöjdens by är inte precis samma sak som Lerhöjdens hotell.

Men till slut, med hjälp av diktarens barnbarn, miljöpartisten Jon Karlfeldt som skötte tekniken, hittade jag den till slut: Karlfeldts sämsta dikt! Den heter Äppelskörd.

Men det är bra att fara vilse. När jag klev upp inför den ganska stora skaran av Karlfeldtfantaster kände mig som den förlorade sonen och fri att gå vilse i den gamle diktarens verk. Lapparna i de samlade dikterna där jag markerat dikter jag skulle tala om, hade fallit ur när jag rusade ut ur bilen. Men till slut, med hjälp av diktarens barnbarn, miljöpartisten Jon Karlfeldt som skötte tekniken, hittade jag den till slut: Karlfeldts sämsta dikt! Den heter Äppelskörd. Ett värre pekoral är svårt att hitta och åhörarna höll nog med mig när jag läste den högt:

Kommen flickor, höstvindsröda!

Jag vill ge er äppelföda

mot en ringa vedergällning;

Kommen i den milda kvällning.

Alla trädens mjuka grenar

hänga tungt som fulla spenar,

vilja all sin sötma regna

för att snälla flickor fägna.

En definition på en stor diktare kan mycket väl vara att en sådan också alltid skrivit några riktigt usla pekoral, med nödrim och banaliteter. Själv förblir jag ju kluven till Karlfeldt: han är helt enkelt för storsvensk för min smak. Han verkade under en tid då grunden lades för en urspårad nationalism. Gustav Anckarcrona, som hjälpte till att rita huset på Sångs, dog som bekant med ett foto av Adolf Hitler på skrivbordet.

Av Dalarnas gamla poeter är Dan Andersson för mig den störste: På honom bet inga storsvenska ideal. Men även han skrev förstås ett och annat pekoral.

*

Nej, sommaren är inte slut. Men sensommaren är här. Några få äpplen blänker i äppelträden. De sista hallonen ska plockas. För varje år som går känns vemodet vid slutet av sommaren alltmer obotligt. Själv fyller jag i år sextio år. Tiden känns ibland i kroppen. Men framförallt förnimmer jag Tiden i de allt snabbare förrunna somrarna.

Svensk inrikespolitik har väl i stort sett stått helt still under denna sommar. Men jag fruktar att hösten och det närmaste året kan komma att bli rättså tumultariskt– ekonomin tycks vika, i världen och i Sverige, och förr eller senare växlas det in i ökad arbetslöshet och hårdare fördelningspolitiska strider. Svensk välfärd skriker efter mer investeringar och satsningar, i vården, i omsorgen, i skolan. Och egentligen har Sverige råd med sådant. Statsskulden är historiskt låg och utrymmet för satsningar är egentligen enormt. I själva verket är det en verklig skandal att Sverige inte satsar rejält på välfärden.

Men svensk politik är fortfarande fast i gammalt nittiotalstänkande, som låser budgeten vid kamrersmässiga överskottsmål, samtidigt som halva regeringsunderlaget – centern och liberalerna - förespråkar kraftiga skattesänkningar.

Vänster-högerskalan väntar på att explodera. Den har fått sova länge nu. Jag hoppas den vaknar utvilad.

Jag fattar faktiskt inte hur en budget ska kunna läggas fram i höst som entusiasmerar någon, särskilt inte socialdemokrater. Och skulle lågkonjunkturen om ett år bli riktigt svår, då lär nog svensk politik då lär nog de fördelningspolitiska konflikterna öka.

Vänster-högerskalan väntar på att explodera. Den har fått sova länge nu. Jag hoppas den vaknar utvilad.

*

Augusti 2019. Trettio år sedan Woodstockfestivalen. Ulf Lundén skrev om den historiska gratiskonserten, själva symbolen för flower-power och social optimism, häromdagen i DD. I Borlänge firas minnet av festivalen på House of Blues i nästa vecka. Själv firade jag och min hustru det med att på ett femtioårskalas tidigare i somras, där gästerna anmodades att klä ut oss i kläder från förr, anlända i klassisk hippieutstyrsel. Det kändes bra! (se fotot)

Jag kan bara konstatera att vi lever i en statusfixerad, konkurrensbesatt tid som är rena motsatsen till Woodstock. Och det är ingen bra tid.

Jag läser om den historiska festivalen och allt hopp om Peace, love and understanding den tände, samtidigt som jag hör om unga människor – särskilt flickor - som allt oftare drabbas av svår stress. (Uppdrag Granskning har behandlat ämnet). Jag kan bara konstatera att vi lever i en statusfixerad, konkurrensbesatt tid som är rena motsatsen till Woodstock. Och det är ingen bra tid.

Världen och Sverige behöver blommor och solidaritet.

Annons