Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Lars Noréns död tömmer vinterhimlen

Lars Norén är död. Ett frånfälle som tömmer hela vinterhimlen. Så skrev jag på Twitter när beskedet kom. Han fanns där som årstidsrymder över oss i ett halvsekels tid. Det går inte att överskatta hans närvaro i svensk litteratur och dramatik. Trots att han skyggade så starkt inför offentligheten spelade hans skugga och ljus över det konstnärliga samtalet år efter år i detta land.

Han debuterade som poet, tidigt på sextiotalet. Minns jag rätt var det Artur Lundkvist som såg det enorma geniet gömma sig i de textmassor han skickade in till förlaget. Sedan exploderade hans dramatik, till en början en mycket experimentell antiteater som inte nådde någon större publik. Därefter de två stora genombrotten med Natten är dagens mor 1982 och Kaos är granne med Gud året därpå. De första uppsättningarna med Reine Brynolfsson som Noréns alter ego i den depressiva, skånska hotellmiljön gick rakt in i hjärtat på publiken.

Han fanns där som årstidsrymder över oss i ett halvsekels tid. Det går inte att överskatta hans närvaro i svensk litteratur och dramatik. Trots att han skyggade så starkt inför offentligheten spelade hans skugga och ljus över det konstnärliga samtalet år efter år i detta land.

Det var plötsligt ganska klassisk, borgerlig teater som blickade ner i en medelklassfamiljs labyrintiska helveten, i rakt nedstigande led från Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt.

Efter hand tystnade han alltmer som poet men hans dramatik vände sig mot det alltmer sönderslitet trasiga klassamhälle som vi sedan dess varit på väg in. Pjäsen Personkrets 7:3 var väl sex timmar lång. Utmattad gick jag därifrån.

För min del var han ändå störst just som poet, även om han var poet också i sina pjäser. I en antologi jag gav ut 2005 skrev jag om en av hans dikter, Vi bor ju i en liten by, ur samlingen Solitära dikter från 1972.

Vi bor ju i en liten by

Nio millioner människor i världen

som talar svenska

omgivna av enorma kretsande språk

- Ingen utanför vår lilla trakt

kan förstå oss

Och den som bor längst upp

kan inte förstå den som bor längst ner

Och de som använder samma ord

förstår dem inte

De som verkligen förstår

vad de säger

orkar inte höra på varandra

Men har ni märkt, åtminstone här

i Stockholm i sommar

att alltfler människor

går omkring och talar för sig själva

rakt ut om det som angår dem

- Om den paranoide chefen på jobbet

eller frun som slår dem

varje morgon i dörren

- Utanför biblioteket på Odenplan

står ofta en man och pratar

om sin mor och ber henne

- Rädda min hand

Sitt hos mig

... En dag ska jag också gå och ställa

mig där vid sidan om honom

Då ska ni få höra.

Den dikten av Lars Norén har jag alltid älskat därför att den skildrar ett samhälle, en tid, då en ordning är på väg att brista. Hierarkierna blir synliga, dom däruppe och dom därnere står bredvid varandra. Språket har blivit obegripligt därför att orden fått nya betydelser och det i dikten som kan verka som språkpessimism - ingen förstår någon annan - k ä n n s snarare som ett löfte om att ett nytt språk, en ny verklighet är i annalkande. Och alltsammans ser vi, som läsare, liksom från en höjd: Där är det lilla Sverige, en liten by bara i den stora världen.

Sommaren har kommit, löftets tid i det messianska tänkandet, och något har brutit loss i det sommarheta Stockholm som omtalas. Oorganiserat och spontant bryter erfarenheterna fram, på tunnelbanor, på bion, utanför biblioteket. I slutraderna avges ytterligare ett löfte från poeten: En dag ska jag också ställa mig där, bredvid den vädjande mannen som talar om sin mor, och börja berätta om allt det jag har inom mig och det som angår mig. Då ska ni få höra!

Lars Noréns poesi har sedan länge nästan försvunnit i skuggan av hans dramatik, vilket är synd. Man undrade ibland om han själv ville dölja den för världen, eftersom den aldrig gavs ut i samlad form. Ändå var det som lyriker Norén började. Jag har hört redaktörer för sextiotalets tidskrifter berätta om de ofantliga mängder text som kunde anlända från Norén och hur de läste det i den fantastiska känslan av att allt var lika bra.

Först långt senare i hans lyriska författarskap, framåt sent sjuttiotal, började Norén odla en annan poesi, bestående mer av celanskt mörkt lysande kristaller. Men det är dikterna kring 1970 jag själv tycker bäst om; där finns den där utopiska öppenheten, skrivandet som livsform och en märklig närvarons glädje.

Politisk blir hans poesi, inte minst ovanstående dikt, för att den manar fram en värld som i alla aspekter tycks vara i rörelse och därmed föränderlig. Herakleitos är det sista namn som nämns i Solitära dikter.