Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Lerin, Tjaijkovskij och Röda Rummet!

Annons

Där stod jag och tittade på några målningar i ett av rummen på Lars Lerins museum Sandgrund i Karlstad. Bredvid målningarna öppnas då en liten oansenlig dörr som jag inte tänkt på – och ut stiger Lars Lerin själv! Det är rätt svårt att inte spricka ut i ett leende när en konstnär kliver rakt ut ur väggen, från vad Lars Lerin själv kallade en garderob – därinne stod en massa målningar som han höll på att ordna upp.

Med detta sagt: har jag skrivit en politisk ledare? Ja, faktiskt. En akvarell av Lars Lerin, ett kvinnoporträtt ur en debutroman, en sats ur en Tjaijkovskijsymfoni ger oss ett slags måttstockar på vad som är värt något i livet. Vet vi inte det, kan vi heller inte tänka klart och visionärt i politiken.

Jag var i Karlstad för att prata på en kurs om läsglädje för äldre människor, med deltagare som alltså ofta sitter på äldreboenden och läser högt för gamla människor. Men självklart tog jag chansen att titta in på Lerins museum. Faktum är att han är särskilt bra på att måla just äldre människor. Det finns många underbara, kärleksfullt porträtterade gubbar och gummor i hans verk. Och även gamla hus. Jag spankulerade runt och kikade just på gamla hus; i hans akvareller stiger de ut som dunkla drömmar ur svunna somrar. Till en diktsamling som jag gav ut 2009 hade jag som omslag en akvarell av Lerin. När vi nu sågs helt oväntat berättade han exakt var i Värmland det gamla huset står.

Nästan alla står förundrade inför Lerins akvareller. Hur är det möjligt att måla så här? Jag tror att det i slutändan bara finns ett svar på det: Han älskar sina motiv. Det är helt enkelt det kärleksfulla i blicken som skapar de här underbara verken.

*

I förra veckan landade Röda Rummet, Ulf Lundéns och Dala-Demokratens never-ending-tour, i både Borlänge och Smedjebacken. Lundén samtalade med Lena de Veen och mig om de böcker vi just kommit ut med. I Borlänge gick det av stapeln i Hattmuséet, denna osannolika lokal där herr- och damhattar står och glor på besökarna. Jag blev väldigt imponerad av Lena de Veens romandebut, ”Den korta stund”, där gestalter ur ett svunnet trettiotal återuppstår utan att det känns som någon schematiskt historisk roman. Gestalterna skildras inifrån, naturen är närvarande – det är den där kärleksfulla blicken igen, den som man känner av hos Lars Lerin. De Veen berättade att det är hennes mormor som inspirerat henne till denna debutroman.

Men det som kändes så bra var själva det stilla samtalet om litteratur och liv denna kväll i Borlänge. Det politiska läget känns överallt dystert, i Sverige och än mer ute i världen. Det enda vi till slut kan göra är att börja prata med varandra och lyssna på varandra. Så föds ett slags omtanke om världen och inte bara fientligheter och grinighet.

Även i Smedjebacken, på biblioteket, infann sig den där känslan. Trots att det var en fredagskväll hade många kommit till Ahlbäckssalen. Johan Ahlbäcks målningar hänger på väggarna och det kändes som om de såg på oss där vi satt och samtalade.

*

Lördagskvällen därpå, ganska exakt klockan fem på eftermiddagen, stängdes dörrarna till Kristinehallen och jag kunde, inför en fullsatt sal, öppna Dalarnas orkesterförenings jubileumskonsert. Konsertsalen var fullsatt. För etthundra år sedan, i oktober 1919, gick den första konserten med orkesterföreningen av stapeln – i Kristine kyrka. Akustiken var inte den bästa, men det blev succé. 638 åhörare var på plats. Var och en hade betalat en krona i inträde.

Dalarna är ju ett enastående musiklandskap. Rockmusiker, folkmusiker och klassiskt skolade musiker om vartannat – och hundraåringen DOF har spelat en viktig roll sedan starten. Första stycket som spelades var en komposition av DOF:s förste dirigent, Joel Olsson, ”En tonsaga”. Efter konserten hälsade jag på ett av Joel Olssons vuxna barnbarn som berättade att den gamle militärmusikern på somrarna varje morgon brukade kliva ut och spela flöjt vid Runns stränder!

Det blev en otroligt lyckad konsert. Pianisten Roland Pöntinen kom verkligen loss i Tjaijkovskijs pianokonsert och efter att ha ropats in flera gånger av publiken satte han sig ner och plockade ur sitt inre fram en mycket stilla, nästan introvert Mazurka av Chopin som extranummer. Orkestern, under ledning av både Mats Åberg och Mario Gropsianu, lät inspirerad.

Pianisten Roland Pöntinen kom verkligen loss i Tjaijkovskijs pianokonsert och efter att ha ropats in flera gånger av publiken satte han sig ner och plockade ur sitt inre fram en mycket stilla, nästan introvert Mazurka av Chopin som extranummer.

När jag efteråt pratade med några av de äldre musikerna konstaterade de att de var helt slutkörda – Tjaijkovskjijs femte symfoni, som avslutade konserten, är ju som att springa hundrameterslopp efter hundrameterslopp.

Från podiet försökte jag visa på några vägar in i Tjaijkovskijs symfoni. Det är de där melodierna han omfamnar lyssnaren med! De är lika svåra att motstå som en akvarell av Lerin. Det finns en lätthet hos Tjajkovskij – men med den lurar han med oss ut på våra inre, djupa vatten. Jag tror att många som hör Tjaijkovskijs musik blir sittande där med minnen och existentiella funderingar.

Vi börjar samtala med oss själva. Varsamt, kärleksfullt. Vi hittar gamla hus och bortglömda vänner inom oss.

*

Med detta sagt: har jag skrivit en politisk ledare? Ja, faktiskt. En akvarell av Lars Lerin, ett kvinnoporträtt ur en debutroman, en sats ur en Tjaijkovskijsymfoni ger oss ett slags måttstockar på vad som är värt något i livet.

Vet vi inte det, kan vi heller inte tänka klart och visionärt i politiken.