Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Liberalerna har trätt över en gräns

I söndags kom beskedet: Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och SD har enats om ett migrationspolitiskt förslag. Jag vill inte påstå att jag kände historiens vingslag, det uttrycket är för vackert för att passa ihop med bildandet av ett högerblock som är det mest konservativa svensk politik skådat i mannaminne. Men under min livstid och långt dessförinnan har icke något så konservativt trätt fram i svensk politik. En mutation i svensk politisk DNA har därmed inträffat med söndagens besked.

De fyra partierna enas alltså inte kring vad som helst – utan kring något som i grunden speglar en djupgående konservativ och nationell vändning i svensk borgerlighet.

I sak är skillnaden inte förtvivlat stor mot den migrationspolitiska proposition som regeringen - Socialdemokraterna och Miljöpartiet – lägger i riksdagen, men litet hårdare är den när den humanitära grunden försvagas. Nej, det är den symboliska dimensionen i söndagsöverenskommelsen som knappast kan överskattas och den består i att det liberala partiet som sitt första samarbete med detta högerblock väljer att samordna sig kring migrationspolitiken, som på många sätt alltid varit konservatismens, nationalismens och högerns kärnfråga.

De fyra partierna enas alltså inte kring vad som helst – utan kring något som i grunden speglar en djupgående konservativ och nationell vändning i svensk borgerlighet. Sverige är ett högerland, och det kan jag säga trots att landet leds av en socialdemokratisk statsminister (som tillika delvis är bunden av samarbetet med ett nyliberalt centerparti).

Jimmie Åkesson säger förstås att överenskommelsen som ingåtts inte är tillräcklig, han önskar sig en långt hårdare migrationspolitik. Men det djupt symboliska skiftet gäller Liberalerna: Intet återstår nu av det socialliberala parti det en gång var. Folkpartiledaren Bengt Westerberg reste sig en gång från en TV-studio när Ny Demokratis Ian Wachtmeister tågade in. Det var en instinktiv, socialliberal handling: att dra en definitiv gräns.

Nyamko Sabuni har nu trätt över en gräns och jag tror att Liberalerna nu utan återvändo är ett annat parti än det historiskt har varit. Med en politisk gensax har hon förändrat den svenska politikens DNA.

Till det långt sämre.