Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Lisbet Palme och det Barnets århundrade som ersattes av vinstjaktens århundrade

Annons

 

I torsdags eftermiddag kom beskedet att Lisbet Palme gått bort. Hon blev 87 år gammal och dödsfallet var på det sättet naturligt. Ändå var det som om tiden frös till en smula när jag såg nyheten blixtra till. Vissa människor blir till symboler för hela perioder i samhällslivet och så var det med Lisbet Palme.

 

Hon hörde helt enkelt till det som ibland kallats Barnets århundrade, det som Ellen Key en gång profeterade om och som svensk arbetarrörelse med tiden skulle gå i bräschen för: En ny syn på barnet, en ny syn på jämställdheten mellan könen, utbyggd barnomsorg, föräldraförsäkring, särbeskattning och många andra reformer.

Hon föddes på Östermalm, men avled i Vällingby, dit familjen Palme flyttade på femtiotalet – då Vällingby blev en symbol för det nya, moderna och jämlika. Där levde familjen i ett enkelt radhus. Jag har faktiskt – långt senare, när jag skrev min bok Ingen kommer undan Olof Palme – varit inne i det.    

Lisbet Palme var utbildad barnpsykolog. Hon kom från en adlig släkt, fadern var en praktisk elingenjör, men liksom Palme övergav hon de privilegierades utblick och såg världen på ett nytt, annat och progressivt sätt. Hon föddes på Östermalm, men avled i Vällingby, dit familjen Palme flyttade på femtiotalet – då Vällingby blev en symbol för det nya, moderna och jämlika. Där levde familjen i ett enkelt radhus. Jag har faktiskt – långt senare, när jag skrev min bok Ingen kommer undan Olof Palme – varit inne i det.    

 

Lisbet Palme blev efter mordet på sin make så tätt sammankopplad med den fruktansvärda händelsen att de andra och viktigare sidorna hos henne försvann bort. För övrigt gäller det även Olof Palme: Jag har en hemsk känsla av att fler svenskar idag förknippar gestalten Palme med dådet på Sveavägen och en aldrig uppklarad mordhistoria, än med det samhällsbygge och den breda sociala rörelse han under årtionden gick i spetsen för.

 

Går man idag tillbaka och läser olika tal av Olof Palme skickas man tillbaka genom åren som i en tidsmaskin. Ta det här yttrandet av Olof från senhösten 1985; jag är säker på att det lika mycket är Lisbets röst som ljuder i det.

Lisbet Palme var verksam i barnomsorgen och under senare delen av sitt liv i UNICEF. Men hon påverkade med all sannolikhet svensk politik just i kraft av sitt engagemang för barnen. I Kjell-Olof Feldts memoarer kan man läsa om hur hon under en middagsbjudning skällde ut Feldt efter noter för att han ens kunde tänka sig privata daghem. Tanken svindlar – i ljuset av hur det idag ser ut med stora bolag som driver välfärdsverksamhet som vilken annan verksamhet som helst på marknaden. Går man idag tillbaka och läser olika tal av Olof Palme skickas man tillbaka genom åren som i en tidsmaskin. Ta det här yttrandet av Olof från senhösten 1985; jag är säker på att det lika mycket är Lisbets röst som ljuder i det:

 

”Behoven av vård och omsorg kan bara mötas genom en organisation som tar sin utgångspunkt i just behoven, inte i lönsamheten, en organisation som kontrolleras av medborgarna, inte av vinstintresset.”

 

Så lät en socialdemokrat för dryga trettio år sedan. Jag läser det strax efter att beskedet kommit om Lisbets bortgång. Barnets århundrade har avlösts av vinstjaktens århundrade. 

 

Lisbet Palme blev efter sin makes död något av en ikonisk figur inom arbetarrörelsen. Hon syntes under Almedalstal, ibland på partikongresser. Det var som om varje ny partiledare måste få sin välsignelse från den kvinna som en gång var rikets första dam. Ändå singlade hon aldrig runt i någon skvallerpress eller på kändissidor. Hon höll på sin integritet, kände sig dessutom ofta misshandlad av medierna, i synnerhet efter mordet på Sveavägen. Många av dem som intervjuat henne har vittnat om att hon inte var särskilt lättintervjuad.

 

Själv träffade jag henne bara flyktigt vid några få tillfällen. Vid ett av dem ångrade jag efteråt att jag inte tog chansen att tala närmare med henne. Men det var som om hon omgavs, eller omgav sig själv, med en osynlig sköld, för att värna sin integritet. När nyheten kom om hennes bortgång fladdrade istället några scener ur Vilgot Sjömans film Nyfiken Gul förbi genom huvudet. Olof Palme intervjuas en sommardag i radhuset i Vällingby, det är innan han ens blivit partiordförande. Barnen springer omkring. Plötsligt öppnas ett fönster i huset och Lisbet tittar ut och ropar något – jag minns inte vad. Men det är en enastående vacker bild ur ett Sverige som då, i slutet av sextiotalet, var på väg mot ett alltmer jämlikt och frimodigt samhälle.

 

Det där självklara ljuset är borta över landet idag. Jodå, Sverige är ett bra land, på många sätt fantastiskt. Men som samhälle är vi inte längre på väg mot några gemensamma, frigörande mål som lyfter blickarna.

Barnets århundrade ersattes av vinstjaktens århundrade. Det var, tyvärr, vad jag tänkte i torsdags eftermiddag.

Barnets århundrade ersattes av vinstjaktens århundrade. Det var, tyvärr, vad jag tänkte i torsdags eftermiddag.

 

Annons