Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Midsommarlandet!

Annons

Det finns ett land

som heter midsommarlandet

och dit kommer du genom att blunda

och sedan sakta öppna ögonen:

då har du klivit genom grinden

till din egen barndom.

Du går i det höga ängsgräset,

genom tysta skyar av hundloka och måra

och du ser ängsklockor lysa,

midsommarblomster och smällglimm.

Och du rör dig nu in i ett ljus

som är så gåtfullt milt

och som aldrig vill ta slut.

Från alla håll hörs de där glada ropen,

de hörs på alltfler språk

från alla världsdelar, det finns en

smärta där, men du är barn, du är barfota

och det är din fars eller mors skratt du hör,

dämpade av de många årens vemod.

De vuxnas vägar dit,

till det där midsommarlandet,

är nästan blockerade av bilar,

plåten blänker i sommarhettan

kilometer efter kilometer

när storstäderna töms på folk

som vill till midsommarlandet

de kände som barn.

Hur vet man att man kommit till det där landet?

De första kännetecknen längs

de vuxnas vägar är väl bergshöjderna

vid Hedemora eller känslan

när man passerar älvarnas möte.

Hästar vänder sig om i hagarna,

rondeller slungar blicken

mot stålverk i pyjamasdräkt

och byvägar som övergår i skog

och dunkla finnmarksstigar.

Grind efter grind öppnas inne i

varje människa och vi färdas ner

genom dagar och år till dem vi en gång var,

då vi gick över beteshagarna,

klev över gärsgårdar

och vi försöker hinna ifatt

de sommarvarelser vi en gång var.

Men de som alltid har levat

i midsommarlandet

ger sig nu ofta av upp på höjderna,

där stillheten är oerhörd

och fäbodens milsvida ekon hörs.

De ser ut över midsommarlandet,

tankar singlar genom sinande ljus

och moln av knott

och de ser då ner i sig själva:

Det är tyst under bleka stjärnor

när de skimrande dropparna

samlas i daggkåpans blad.

Kommentar: Den här dikten skrev jag för många år sen för att läsas upp i Radio Dalarna. Jag har publicerat den tidigare på denna sida, men varje gång lagt till några nya rader. Den är romantisk, för att inte säga nationalromantisk eller i alla fall dalaromantisk när den beskriver vägen till Dalarna eller landskapets fäbodar. När jag växte upp i sörmländska Vingåker for vi ofta och hälsade på släkten i Dalarna. Men det är naturen som är huvudpersonen i dikten. Midsommarafton är Sveriges enda nationaldag. Den viftar inte med flaggor och den rymmer inga ”svenska värderingar”, utan bara det fåfänga hoppet om fint väder och närhet till blommor, gräs, natur. Midsommarlandet uttrycker en paradisisk dröm, som jag tror finns i alla kulturer. Midsommarafton är ofta också starten på semestern, den fria tiden.

Annons