Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Miljarder i sjön. Symbolpolitik istället för realpolitik.

Annons

Symbolpolitik – ordet har ungefär följande betydelse: En åtgärd låter bra i våra öron, men har i realiteten ingen större effekt och är i värsta fall till för att dölja det som behöver göras. I en alltmer medialiserad tid får symbolpolitiska insatser allt större utbredning eftersom regeringar och partier varje dag eller vecka måste ha något utspel att komma med som verkar handlingskraftigt.

Senaste nytt på den fronten är den uppdaterade så kallade kömiljarden. Den infördes av Alliansregeringen 2007 för att minska köerna i vården men mötte snabbt kritik från professionellt håll. Kömiljarden fick landstigen/regionerna att prioritera nybesök hos läkaren medan kroniskt sjukas behov trängdes undan. Därför avskaffade den rödgröna regeringen kömiljarden. Men nu återkommer den via Januariavtalet. Centern och Liberalerna ville ha tillbaka sin symbolpolitiska åtgärd.

Och socialdemokraterna gör förvisso sitt bästa för att tvista till åtgärden så att den blir litet bättre än förra gången. Regionerna ska nu inte jämföras med varandra och statsbidragen tillfalla segrarna (så att förlorarna i kötävlingen halkar efter ännu mer), utan varje region ska jämföras med sig själv och om man förbättrat situationen.

Men bra blir det ändå inte. Av det enkla skälet att kömiljarden inte syftar till att komma åt grundproblemet: underbemanningen i vården och bristen på läkare och specialsjuksköterskor. De problemen är värst norrut i landet. Redan nu kommer regionerna att få några extra hundra miljoner för att kunna föra bättre statistisk över hur det står till med köerna. Pengar går således till mätande – inte till reella åtgärder.

Men bra blir det ändå inte. Av det enkla skälet att kömiljarden inte syftar till att komma åt grundproblemet: underbemanningen i vården och bristen på läkare och specialsjuksköterskor. De problemen är värst norrut i landet. Redan nu kommer regionerna att få några extra hundra miljoner för att kunna föra bättre statistisk över hur det står till med köerna. Pengar går således till mätande – inte till reella åtgärder.

Varje sommar uppenbaras de stora resurshål som finns i svensk sjukvård. Svårigheten att få tag på personal gör att vårdens anställda tvingas skjuta upp semestrar och arbeta extra. På sikt är det en ohållbar lösning som sliter ut sköterskor och läkare och bygger upp framtida problem. Och ett av dem är naturligtvis köerna.

Svensk sjukvård är i behov av något annat än ytlig symbolpolitik. En större andel av BNP borde helt enkelt gå till sjukvården för att möjliggöra fler anställda med bättre löner. Det är realpolitik. Men det kostar pengar. Pengar har faktiskt Sverige, tack vare en historiskt låg statsskuld som gör det till ett tjänstefel att inte investera kraftfullt i vården. Sådan realpolitik blockeras dock av portalparagrafen i Januariavtalet som säger att politiken ska hålla fast vid de stränga överskottsmålen – och till råga på allt skattesänkningar för de rikaste.

Därför får vi nöja oss med symbolpolitik, alltså någon miljard hit eller dit för att det ska låta bra. Men de som står i sjukvårdsköerna och de som sliter ut sig i vården kommer inte att känna av några reala förbättringar som i grunden gör läget bättre.

Miljarder efter miljarder skulle behöva gå till svensk välfärd idag, både sjukvården och inte minst äldreomsorgen. Antalet anställda i välfärden behöver öka och många av dem skulle för övrigt kunna vara vårdbiträden som samtidigt får utbildning. Det vore realpolitik. Men vi får nöja oss med symbolpolitik.

I dagarna har för övrigt ett annat symbolpolitiskt projekt havererat. I åratal har det hävdats från i synnerhet borgerligt håll att RUT-bidraget är bra för integrationen; där finns de enkla jobben som nyanlända kan ta, har det hetat. Nu visar en studie från självaste SNS, av professor Johanna Rickne, att RUT-avdraget inte alls gynnar integrationen. Det är få med flyktingbakgrund som får jobb i sektorn. De som köper RUT-städning – till övervägande del välbeställda hem i rika områden i storstäderna - vill uppenbarligen inte ha folk i sina hem som kommer från Mellanöstern eller Afrika.

De som köper RUT-städning – till övervägande del välbeställda hem i rika områden i storstäderna - vill uppenbarligen inte ha folk i sina hem som kommer från Mellanöstern eller Afrika.

Samtidigt kostar dessa RUT-bidrag (ja, jag kallar det för bidrag, bidrag till dem som redan har det bra) massor av pengar från statskassan som kunde gå till vettiga saker.

Miljarder i sjön, eller ibland rakt ner i fickorna på dem som redan har det bra ställt. Sådan är symbolpolitiken.

Annons