Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Min nationalsång!

Annons

Den blomstertid nu kommer

med lust och fägring stor.

Du nalkas, ljuva sommar,

då gräs och gröda gror.

Med blid och livlig värma

till allt som varit dött,

sig solens strålar närma,

och allt blir återfött.

Den psalmen, skriven av Israel Kolmodin, är min nationalsång. Jag vet knappt några vackrare ord än de här orden. Vi har den allesammans djupt inne i medvetandet och i själva kroppen, men kanske hör vi texten på ett annat sätt när man läser den ord för ord, utan melodin. Texten har bearbetats av många skickliga händer genom århundradena, och kanske har den riktigt djupa folkliga rötter som vi inte längre kan hitta.

Men för mig rymmer psalmen barndomens skolavslutningar i kyrkan i Vingåker, med några långrandiga tal av rektorn och kanske prästen, och sedan sprang vi ungar ut i solen, i grönskan och till och med ut bland gravstenarna på kyrkogården. Och jag tror att de längesedan döda och begravda nog bara gladdes åt att barn sprang mellan gravarna, under de stora lövkronorna.

Men för mig rymmer psalmen barndomens skolavslutningar i kyrkan i Vingåker, med några långrandiga tal av rektorn och kanske prästen, och sedan sprang vi ungar ut i solen, i grönskan och till och med ut bland gravstenarna på kyrkogården.

Den där psalmen är för mig Sverige. Vi har kämpat oss igenom en vinter, våren har kommit med all sin förväntan och nu är snart sommaren här. Årstidernas växlingar betyder antagligen mer för människor på planetens nordliga breddgrader. Kanske är det också därför som medvetandet om klimatkrisen och miljöfrågorna ofta är så starkt just i Sverige.

Greta Thunberg är en svensk flicka. Hon har erövrat världen. Jag tror inte att det är en slump att det just är från Sverige som en sådan märklig och oavvislig röst ljuder genom världen.

Nationaldagen är här. Den officiella. Den inofficiella nationaldagen är naturligtvis midsommarafton – det är då vi ska frysa till sill och potatis. Jag har alltid älskat mitt land, mitt Sverige. Jag tror att befolkningen i ett land på något måste älska sitt land – därför att annars kommer landet inte att fungera. Vi måste tro att det finns något gott i denna gemenskap som vi idag firar.

Vid den tid Israel Kolmodin skrev sin psalm är det nog tveksamt om det fanns så många innevånare i det här landet som verkligen kände sig som svenskar. Den viktigaste gemenskapen var byn, eller den stad man bodde i. Vanligt folk hade för trehundra år sedan knappast försvenskats i någon större utsträckning.

Vid den tid Israel Kolmodin skrev sin psalm är det nog tveksamt om det fanns så många innevånare i det här landet som verkligen kände sig som svenskar. Den viktigaste gemenskapen var byn, eller den stad man bodde i. Vanligt folk hade för trehundra år sedan knappast försvenskats i någon större utsträckning.

Hur blev Sverige svenskt? Jag kan inte på några minuter här ge något utförligt svar på den väldiga frågan. Men i grund och botten är svaret på frågan mycket enkelt: Genom det gemensamma slitet och arbetet, från bönder och snart från arbetare, från tjänstemän och byråkrater, från skollärare och lastbilschaufförer, från män och kvinnor, från författare och kassörskor och så vidare.

En fungerande nationalstat är resultatet av en gemensam ansträngning att bygga ett anständigt liv för alla som vistas inom landets gränser – och då räknar jag faktiskt även in djur och växter. Åtskilliga arbetshästar har genom seklerna slitit hårt för att bygga det här landet.

Men det är en ansträngning, ett hårt arbete när gemenskaper ska byggas. Den där psalmtexten av Israel Kolmodin ljuder sommarljuvt när vi hör den. Den är full av längtan. Den har på sätt och vis en idyllisk uppsyn. Men så var det inte riktigt vid den tid när texten en gång kom till. Psalmens ord var också en bön om att slippa missväxt och hungersnöd. Några år tidigare hade skördarna i Sverige och hela Norden och långt bort i Estland och Lettland slagit helt fel. Vintern 1695 var den hårdaste i mannaminne. Frosten slog till hårt på våren. Snart kom svälten. Ingen vet hur många tusen fattiga människor som dog under åren som följde. Många tog sig till huvudstaden där gatorna plötsligt var fulla av tiggande och döende. Hårdast drabbades antagligen Finland, som vid den tiden hörde ihop med Sverige. Och än idag är det i Finland som psalmen oftast sjungs.

I psalmens sista strof anas kanske den ofattbara mänskliga nöd som rådde i det gamla fattig-Sverige; man fattar att psalmen var en förtvivlad bön om bättre tider, andra dagar:

Välsigna årets gröda

Och vattna du vårt land.

Giv oss nödtorftig föda,

Välsigna sjö och strand.

Av himlen drype fetma,

Bespisande vår jord,

Och flöde nådens sötma

Till oss av livets ord.

I den ljuvaste av sommarens sånger öppnar sig alltså en förtvivlad bön om att vädrets makter detta år ska vara nådigare än året dessförinnan. Alla vi som insett att den globala uppvärmningen av planeten är den stora ödesfrågan, vi kan denna nationaldag lyssna till ett slags klimatbön ur den gamla psalmen. Från förra sommaren har vi också synerna kvar inom oss: Vi såg älvens vatten sjunka så lågt att stenar som inte visat sig på tusen år plötsligt trädde fram. Ängar låg förtorkade. Enstaka äldre människor kunde minnas torkan 1959.

I byn Syrholn finns ju en liten vägstump som heter Kolmodins väg. Varje gång jag passerar förbi där rycker jag till. Jag tror inte gatunamnet har något med psalmförfattaren att göra – men det spelar ingen roll. För mig känns det som om nationalsången, Den blomstertid nu kommer, då är extra närvarande i Dala-Floda.

För mig är det självklart att älska det land jag föddes i, och som byggts under sekler efter sekler av mödosamt slit av allt arbetande folk och som ska fortsätta att byggas av nya släktled, födda i Sverige eller i andra länder.

Talet hölls den 6 juni i Dala-Floda.

Annons