Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: När allt annat bleknar. Om kärleken till en hund.

Plötsligt bleknar allting annat och blir oviktigt: Vår hund Stina blir sjuk och vi åker in till djursjukhuset. Hon blir kvar där, med dropp, febersjuk, i flera nätter. Sedan verkar hon friskare och vi kan hämta henne, och så blir hon sjuk igen. Det upprepas flera gånger. I början av veckan ringer jag veterinären och när jag lagt på luren känns det som om allt hopp är ute.

I början av veckan ringer jag veterinären och när jag lagt på luren känns det som om allt hopp är ute.

Jag gråter praktiskt taget aldrig. Men efter det samtalet gjorde jag det. Huset kändes ekande tomt. På gården går jag förbi den gröna tennisbollen som hon brukar leka med och jag kan inte ens titta på den. Hennes koppel hänger bland krokarna på klädhyllan. Det är meningen att jag ska skriva artiklar om politik, om EU:s försök till överenskommelse i flyktingfrågorna, om Trump, om vad som pågår i svensk politik detta underliga år, om klimatfrågan. Men det är stört omöjligt att koncentrera sig.

Hur kan en hund betyda mer än allt annat? Är hundar viktigare än människor? Jag känner mig nästan illa till mods när jag ställer mig den frågan. Men nej, så är det förstås inte. Våra band till människor är givetvis mycket djupare. Men banden till en hund har sitt eget djup, och det är ett annat djup: Detta ordlösa, svindlande enkla band mellan en människa och ett husdjur har en så förfärande omedelbarhet att det inte går att skydda sig från det när det hotas att slitas av.

Man vaknar på morgonen och det är något som fattas. Var är den där frustande nosen som alltid vaknar med oss?

Våra band till människor är givetvis mycket djupare. Men banden till en hund har sitt eget djup, och det är ett annat djup: Detta ordlösa, svindlande enkla band mellan en människa och ett husdjur har en så förfärande omedelbarhet att det inte går att skydda sig från det när det hotas att slitas av.

Dagarna går. Jag pratar återigen med veterinären. Och nu låter hon med ens lite mer hoppfull: Kanske har vi hittat vad Stinas sjukdom beror på, men vi vet ingenting med säkerhet. Vi åker in till djursjukhuset. Vi sitter tysta i bilen. Sverige ska snart spela mot Mexiko, men jag är inte längre så intresserad. Vi kliver in på sjukhuset i Falun. Och där möter vi i ett vitt rum – en glad hund. Ska hon ändå klara sig? Ska denna tioåriga Springer Spaniel leva ytterligare något år? Stina är frustande glad, fastän trött. Vi ser på henne som någon som återuppstått från de döda. Det finns hopp.

Jag ligger snart i gräset i en park med Stina sittande bredvid medan min hustru hämtar ut den nya medicinen till Stina. Jag kommer på att jag kan slå på mobilen och titta på Sveriges match mot Mexiko. Jag väntar och tittar på matchen och får bevittna - ett svenskt mirakel. Stina ligger i gräset bredvid mig och är också ett mirakel. Dagen är förunderlig, liksom oförklarlig.

Det går några dagar. Vi ser uppmärksamhet på vår hund. Hon verkar så mycket friskare. Men det är som om en svart skugga av sorg avtecknar sig bakom henne.

Hundar och andra husdjur lär oss något om oss själva. Jag vet faktiskt inte riktigt vad. Men jag tror att det handlar om vår förmåga till och vårt behov av empati med andra levande varelser. Katten spankulerar omkring i huset och i trädgården. Hon är sjutton år, kärnfrisk. Jag lyfter upp henne i famnen och förklarar för henne att hunden Stina har varit ordentligt sjuk, att vi inte vet hur det ska med henne, men att hon är hemma nu. Människa talar med djur. Det är trots allt något fantastiskt: Vi rör oss vid gränserna mellan arterna.

Jag hör på radion att Allianspartierna vill ge det främlingsfientliga partiet i riksdagen tillträde till ordförandeposterna i utskotten. Jag tänker att jag borde skriva om det, om Alliansens makthunger. Men jag får inte ner någonting. Istället hör jag rasslandet av klor mot trappan ner till undervåningen där jag sitter.

Jag hör på radion att Allianspartierna vill ge det främlingsfientliga partiet i riksdagen tillträde till ordförandeposterna i utskotten. Jag tänker att jag borde skriva om det, om Alliansens makthunger. Men jag får inte ner någonting. Istället hör jag rasslandet av klor mot trappan ner till undervåningen där jag sitter.  

En plötsligt viftande svans – istället för den svans som nyss vägrade vifta och höll sig intill kroppen. Tiden är utmätt. Det vet vi. Allas våra dagar är utmätta. Det är kanske det våra djur lär oss till slut.