Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Nyliberalismen kan dödförklaras, aktieutdelningar stoppas och nya grepp som basinkomst prövas.

Annons

Man hör på nyheterna att bolaget ABB:s stämma beslutat att dela ut nästan 18 miljarder till sina aktieägare. Stämman, som hölls digitalt, var bedövande enig: Förslaget fick ett stöd på 99,8 procent av de avlagda rösterna.

Så ser den aningslösa kapitalismen ut, även alltså i dessa Coronatider då en hel befolkning riskerar att gå på knäna. Jag skulle tro att stämmans beslut gör om inte 99 procent av befolkningen rosenrasande, så åtminstone 90 procent. När AB Volvo för en tid sedan ville betala ut enorma summor till aktieägarna - samtidigt som skattebetalarna står för hälften av de löner som bolagets permitterade arbetskraft får - reagerade vanligt folk men också politiker över hela skalan.

Solidaritet är ett okänt begrepp hos bolagsledningar och de flesta (men säkerligen inte alla) aktieägare. Under normala tider hade aktieutdelningar av det här slaget passerat under radarn. Nu avtecknar de sig i eldskrift.

Solidaritet är ett okänt begrepp hos bolagsledningar och de flesta (men säkerligen inte alla) aktieägare. Under normala tider hade aktieutdelningar av det här slaget passerat under radarn. Nu avtecknar de sig i eldskrift. Pandemin som drar över Sverige och världen förändrar seendet, skärper moralen, intensifierar känslorna av orättvisa och rättvisa.

Hur mycket förändras Sverige och världen ideologiskt av det nu som äger rum? Det vet vi förstås ännu inte. På vissa håll, jag tänker på exempelvis Ungern, tycks krisen driva makthavarna till att avveckla mer och mer av demokratin. Men mycket pekar också på att det som med en svepande beteckning kallats ”nyliberalism” nu slutligen kan dödförklaras. Många trodde att den dödförklaringen skulle ske redan under finanskrisen 2008. Men då slapp storföretag, banker och hela finanssektorn i princip undan och världen blev inte rödare. Missnöjet den kollapsen orsakade ledde då istället till ett pandemiskt utbrott av högerpopulism.

Hur blir det nu? Efter den coronakris som vi inte ens sett kulmen på? Det går inte att säga annat än att en ny syn på en ekonomiskt aktiv stat har siktats. De statliga krisprogrammen haglar, världen över, för att förhindra en total kollaps. Även liberaler och konservativa inser att i nödlägen är det bara staten, det offentliga, det kollektiva, som har makt, resurser och långsiktighet för att hantera krisen. De åtgärder som hitintills satts in av den svenska regeringen har i huvudsak gått ut på att hålla företag vid liv under rådande hjärtstillestånd. Men även åtgärder som slopandet av karensavdraget har genomförts och mer kommer säkerligen när det gäller en generösare a-kassa.

Vi bevittnar, åtminstone för tillfället, den aktiva statens återkomst efter en fyrtioårig era då staten, och i synnerhet välfärdsstaten, sänkt sina ambitioner.

Vad är staten? I doktrinär marxism är det en förtrycksapparat som håller ihop ett konfliktfyllt kapitalistiskt samhälle och i huvudsak går kapitalets ärenden. I den nyliberala världsbilden är staten mest ett instrument för att säkra äganderätten och i övrigt en farlig bidrags- och förtrycksapparat som snärjer den enskilde och stjäl hens pengar för att bygga en offentlig sektor.

Vi bevittnar, åtminstone för tillfället, den aktiva statens återkomst efter en fyrtioårig era då staten, och i synnerhet välfärdsstaten, sänkt sina ambitioner.

Själv tror jag på den syn på staten som reformismen, eller vi kan högtidligt kalla det för den demokratiska socialismen, alltid haft: Ett verktyg för att fördela resurser mer jämlikt, men den kan vara det enbart om progressiva medborgare, folkrörelser och fackföreningar trycker på och gör den till det. Och den är då ett verktyg som innefattar det vi kallar offentlig sektor: Den breda verksamhet som utan vinstintressen tar hand om de grundläggande mänskliga behoven, skola, vård och omsorg. Men som självklart lämnar en massa annan viktig produktion till marknaden.

Nu råder krisläge. Folk dör i en smitta som det saknas vaccin för. Och de flesta av oss inser vad kortsiktigt marknadstänkande lett till: Ingen beredskap för kriser. Konstant underbemanning i livsviktiga sektorer som slimmats och slimmats av kamrersmässiga skäl.

Och vi ser också hur ekonomierna stannar av och riskerar att orsaka en fattigdomspandemi som i slutändan kan skörda fler liv än själva Coronasmittan.

Vad bör göras? I nuläget kan det vara så att mer drastiska och föga traditionella åtgärder snabbt sätts in som går på tvärs mot vad vi är vana vid. Jag undrar exempelvis om inte det allra enklaste och mest smidiga i dagsläget vore att införa en temporär basinkomst som varar till låt oss säga årsskiftet: Varje medborgare garanteras en dräglig inkomst. Var beloppet ska läggas kan diskuteras. Det skulle direkt ge trygghet åt stora grupper löntagare som nu avskedas eller riskerar att avskedas. Det skulle göra det lättare för kommunerna som snart snabbt kan stå med enorma kostnader för försörjningsstöd. Inte minst skulle det rädda tryggheten för massor av tillfällighetsanställda som annars snabbt riskerar att stå på bar backe.

Det finns många invändningar mot basinkomst, eller medborgarlön som det också kallas. Därför är det rimligt att prova modellen under de långa månaderna fram till årsskiftet – sedan får vi se.

Hursomhelst: den rådande krisen skärper inte bara den moraliska ilskan över de privilegierades girighet. Den släcker inte bara ut det sista av den nyliberala glöden.

Krisen kommer att tvinga oss och politikerna till oväntade grepp.