Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Ola Magnell dog som fattigpensionär. Det stör mig något oerhört.

Beskedet att sångaren och artisten Ola Magnell dött väckte något till liv hos svenska folket. Plötsligt var det som om en massa människor insåg vilken stor konstnär den mannen var, fastän de alltid vetat det.

Hans låtar från sjuttiotalet – med Påtalåten som start - dog helt enkelt aldrig och han forstsatte in i det sista att skriva fantastiska sånger, nerviga och lyriska.

Ola Magnell var också motsatsen till en kändisartist. Han verkade sky offentligheten. I intervjuer kunde han ofta säga att han inte hade särskilt höga tankar om sina sånger och det lät aldrig som någon falsk blygsamhet – det var ett uttryck för en självkritisk hållning in absurdum.

Ola Magnell var en av de stora, oroliga poeterna i svensk vistradition. Ångest och svårmod pulserade i texterna och inga av de golv han stod på var riktigt plana, för att citera sången Kliff. Eller vistradition förresten?

Det är mer en modern rockpoettradition det är fråga om, fastän man hör banden bakåt genom en lång tradition. En enda gång mötte jag honom, i två minuter. Jag minns en sorgset vänlig man.

Ola Magnell var en av de stora, oroliga poeterna i svensk vistradition. Ångest och svårmod pulserade i texterna och inga av de golv han stod på var riktigt plana, för att citera sången Kliff.

Han var vänster, men inte på något som helst dogmatiskt sätt. Det var hans oro som ifrågasatte världen i dess ruttenhet, inte någon teori.

Proggarna på sjuttiotalet var ibland kritiska till honom för att han gav ut plattor på ett kommersiellt förlag, precis som Ulf Lundell också gjorde. Magnell diktade:

Jag har ingen teori och ingen ideologi

Jag vet ingenting om kärlek, ingenting om poesi

Allt jag kan kraxa fram är en och annan mossig schablon

Om att jag är aggressivitet och frid i en och samma person

Han fick en rad priser, senast Gustaf Frödingpriset. Om någon var perfekt för det priset så var det Ola Magnell. Självklart borde han ha fått också Dan Anderssonpriset. Ola Magnell och Dan Andersson – på något sätt är de besläktade: den nervösa energin, svårmodet, det finstämda, den svarta humorn.

Jag läser en intervju med honom som gjordes för uppåt fem år sedan. Där berättar han att han var 14 år gammal när han hittade sin far, lantbrukaren, död i lagården på gården nere i Kalmartrakten.

Och en av Magnells mest gripande sånger är den som heter Pappa. Texten sliter sönder hans röst av saknad när han sjunger den:

Pappa, där du vilar i din himmel eller grav

Må ingen störa friden eller ställa flera krav

Du brukade vår jord och gav oss livets bästa bröd

Du gnodde för oss andra

Som irrande får vandra

Som trampar på varandra – jorden där vi gick är död

Pappa, du som visste allt om tunnland och hektar

Jag kunde offra konsten för bilden jag har kvar

Av dej bland folk och fä och nån gång med din fiol

Som fick din blick att glimma

Fast inga barn fick stimma

Fast du var trygg som urberg var du fjärran som en sol

I samma intervju berättar Magnell lite om sin dåliga hälsa, med flera hjärtinfarkter. Och att han som pensionär hade så låg pension: 8000 kronor i månaden. En av våra största poeter drog sig alltså under sina sista år fram som fattigpensionär. Han var helt enkelt tvungen att fortsätta med tröttande turnéer och spelningar. Han dog vid bara 74 års ålder. Han hade tydligen en del nya låtar som skulle bli till ett album. Jag hoppas några av dem blev inspelade.

I samma intervju berättar Magnell lite om sin dåliga hälsa, med flera hjärtinfarkter. Och att han som pensionär hade så låg pension: 8000 kronor i månaden. En av våra största poeter drog sig alltså under sina sista år fram som fattigpensionär.

Han var helt enkelt tvungen att fortsätta med tröttande turnéer och spelningar.

Han dog vid bara 74 års ålder. Han hade tydligen en del nya låtar som skulle bli till ett album. Jag hoppas några av dem blev inspelade.

Ett dåligt pensionssystem kanske – jag skriver kanske, för jag vet ju inte - bidrog till att ta livet av en av våra finaste artister.

Bara misstanken att det kan vara så stör mig något så inihelvete.