Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Olof Palme är större än en mordgåta

Det blev en underlig och otillfredsställande dag, onsdagen den tionde juni 2020, när Palmeutredningen presenterade sitt – av allt att döma – sista ord om vem som mördade Olof Palme. Inget mordvapen, ingen ny teknisk bevisning överhuvudtaget men ändå ett utpekande av en man som kan ha varit Palmes baneman: den så kallade Skandiamannen, Stig Engström, en man i keps som klev ut på Sveavägen någon minut innan skotten föll.

I samma ögonblick som chefsåklagare Krister Peterson klargjorde att ingen ny bevisning nått dagsljuset kändes det i hela kroppen: Det här blir ett antiklimax och, sannolikt, startpunkten för en ny våg av privat mordspanande och eviga spekulationer. Vi fick höra om det nya pussel Palmeutredningen lagt av de gamla bitarna som härrör från timmarna kring mordet. Och visst, det kan vara rätt. Stig Engström kan förstås vara mördaren. Eller inte. Men något avslut på denna 34-åriga historia kunde Palmeutredningen inte leverera.

Själv är jag innerligt trött på att Olof Palmes politiska arv dränkts av en mordhistoria. Det är för mig det stora nationella traumat: Den idé om social jämlikhet, det som Palme själv brukade kalla demokratisk socialism, begravdes efter mordnatten 1986 levande.

De flesta hade definitivt väntat sig något mer, särskilt efter de rätt stora löften om en lösning som Krister Petersson för ett halvår sedan utställde.

Det nya pusselarbete som lades fram skulle en gång i tiden, medan Engström ännu levde, säkerligen ha räckt för ett anhållande, som kunde ha möjliggjort att uppslaget följts upp på det sätt som borde ha skett. Men till någon fällande dom räcker inte den bild som träder fram. Ett hyggligt välgrundat antagande – det var vad Palmeutredningen kom med, men inte mer än så.

Och vi får väl se: Utpekandet kan möjligen betraktas som förtal av avliden, av en man som inte längre kan försvara sig.

Till slut kändes det helt enkelt som om den starkaste anklagelsen riktades mot det spaningsarbete som Hans Holmér länge ledde. Det arbetet var en katastrof, men det visste vi sedan länge. Ett av åklagare Peterssons huvudnummer var den dåvarande polisledningens bortslarvande av det vittnesmål som kom från kvinnan som sett en man komma springande på David Bagares gata. Kanske var det Engström hon såg. Hon intervjuades efter presskonferensen och tyckte att hennes utsagor då aldrig blev tagna på allvar, men att hon nu kände ett slags upprättelse.

Från en friad Christer Petterson till en utpekad Stig Engström: Plötsligt kändes alltihop som en halvdan melodram som speglade trettio års ledsam samhällshistoria. En gång i tiden dömdes alltså en man, Christer Pettersson, för mordet. Den mannen var en livsfarlig slarver, som snabbt blev en symbol för trasiga människor på botten av detta samhälle, bosatt i Rotebro, en förort till Stockholm. Jag minns det själv: Man mötte honom ibland på Stockholms tunnelbana och folk som fick syn på honom väjde undan med skräck i blicken men också ett slags motvillig fascination. Och så, på onsdagsförmiddagen, pekades stället en stadgad tjänsteman på ett stort försäkringsbolag ut, bosatt i en villaidyll i de bättre delarna av Stockholm. Engström var dessutom aktiv som moderat lokalpolitiker. Så ser en melodram ut: De sociala avstånden uppmätta.

Nej, jag hör inte till de konspirationsteoretiker som blir besvikna över att de storslagna mordhypoteserna aldrig bekräftas – de som helst vill att en utländsk säkerhetstjänst eller en polisiär komplott eller någon sorts sublim politisk sammansvärjning ska ligga bakom mordet. Alla de som liksom inte är nöjda med att en enskild halvdåre begått ett mord som fått så enorma politiska konsekvenser. Jag hör inte till dem. Men jag tror heller inte att det där uttrycket ”en ensam mördare” är särskilt rimligt. Därför att människor påverkas av tidsandan. Palmehatet var reellt, det var vida spritt inom högern och hade varit det i årtionden. Delvis hade det nog sin grund i att Palme var en klassförrädare – han övergav den överklass han föddes in i och anslöt sig till arbetarrörelsen.

Själv är jag innerligt trött på att Olof Palmes politiska arv dränkts av en mordhistoria. Det är för mig det stora nationella traumat: Den idé om social jämlikhet, det som Palme själv brukade kalla demokratisk socialism, begravdes efter mordnatten 1986 levande. Jag skriver begravdes levande, för jag tror ju att den samhällsvision som Palme stod för - tillsammans med en hel arbetarrörelse och otaliga aktiva i folkrörelserna - fortfarande är vid liv. Men inte i den politiska eliten, inte ens i den socialdemokratiska eliten. Visionen lever som en vag längtan bland breda folklager om ett mer jämlikt, mer anständigt samhälle.

Olof Palme är större än den mordhistoria som snart är det enda han förknippas med.