Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider om EU-valet: Just nu är jag pessimist!

Annons

I måndags morse kände jag mig rätt hopplös när jag vaknade. Det fanns inte mycket att glädja sig åt i EU-valet – varken i Sverige eller i europeisk skala. Visserligen klarade vi oss från den högernationalistiska tsunami som många fruktade skulle komma detta val som av det skälet ofta benämnts ödesval. Högernationalisterna växte i EU-parlamentet, ja, men inte på något riktigt dramatiskt sätt. Men det är klart: en reaktionär ton ljuder starkare över hela EU.

Mycket värre är det faktum att vänstern och socialdemokratin gick tillbaka på EU-nivå och att även svensk socialdemokrati gjorde det nationellt. I Tyskland krisar nu socialdemokratin rejält. I Sverige backar (s), om än inte på något katastrofalt sätt. Visst gläder jag mig åt att det går en grön dyning genom Europa som vittnar om att fler tar klimatfrågan på allvar. Jag skulle tro att Greta Thunberg har haft sin betydelse för det. På måndagsmorgonen mötte jag en sprudlande glad Isabella Lövin i en TV-studio. För bara några månader sedan såg det dystert ut för Miljöpartiet inför EU-valet.

EU-val är verkliga klassval, det ska inte förglömmas. Högutbildade röstar i långt mer utsträckning än lågutbildade. Stora delar av svensk och europeisk arbetarklass har helt enkelt ingen representation i EU-parlamentet – och de LO-medlemmar som lagt rösten på högerpopulistiska partier som SD, eller de franska arbetare som röstat för Marine le Pen, verkar ännu inte ha insett att de röstar rakt emot sina egna ekonomiska och politiska intressen.

Men jag vet ju samtidigt att de gröna partierna inte har någon stark politik för att kombinera social jämlikhet med nödvändig grön omställning. Missnöjda arbetarklassväljare runtom i Europa – och i Dalarna! - imponeras nog inte av den urbana medelklassens klimatambitioner eftersom de anar att de får vara med och betala för dessa ambitioner utan att i gengäld få några lösningar på sina problem.

Så var befinner vi oss egentligen nu? EU-val är verkliga klassval, det ska inte förglömmas. Högutbildade röstar i långt mer utsträckning än lågutbildade. Stora delar av svensk och europeisk arbetarklass har helt enkelt ingen representation i EU-parlamentet – och de LO-medlemmar som lagt rösten på högerpopulistiska partier som SD, eller de franska arbetare som röstat för Marine le Pen, verkar ännu inte ha insett att de röstar rakt emot sina egna ekonomiska och politiska intressen.

Jag tror att den strategi som svensk socialdemokrati valde inför EU-valet – att se valet som en folkomröstning om högerextremismen - hade sina poänger, men att det inte på långa vägar var tillräcklig. Att komma dragande vid en dörr i Älvdalen eller Orsa med den strategin inför en vanlig väljare tror jag inte särskilt ofta har fungerat.

Socialdemokraterna har gått framåt bland akademiker och urban medelklass. Det är i sig bra. Men just det riskerar faktiskt att med tiden än mer fjärma socialdemokratin från de LO-väljare som krävs för att vinna majoriteter för en annan politik. Det är den bistra sanningen. Det är dilemmat.

Hur ska vänstern och socialdemokratin framöver kunna hitta fram till de arbetarväljare som inte går och röstar eller, än värre, lägger rösten på högerpopulismen? Det är på sätt och vis huvudfrågan de närmaste tio åren. Om inte den frågan får något slags svar kommer arbetarrörelsen sakta men säkert att tyna bort. Själv är jag helt övertygad om att huvudvägen till att återfinna arbetarklassens förlorade söner och döttrar är offensiv reformpolitik och klassisk fördelningspolitik. Folk måste känna att (s) verkligen står för ett annat samhälle, vare sig det för sig om europeisk, internationell eller svensk politik.

Hur ska vänstern och socialdemokratin framöver kunna hitta fram till de arbetarväljare som inte går och röstar eller, än värre, lägger rösten på högerpopulismen? Det är på sätt och vis huvudfrågan de närmaste tio åren. Om inte den frågan får något slags svar kommer arbetarrörelsen sakta men säkert att tyna bort. Själv är jag helt övertygad om att huvudvägen till att återfinna arbetarklassens förlorade söner och döttrar är offensiv reformpolitik och klassisk fördelningspolitik.

Men det är också så att (s) och även (v) inte kommer undan den svåra migrationsfrågan. Migration har fördelningspolitiska konsekvenser, har jag ibland påpekat på den här ledarsidan - både goda och dåliga konsekvenser. Det jag menar är att frågan inte går att se enbart som en okomplicerat moralisk fråga, ett val mellan ont och gott.

Man kan inte besegra rasismen bara med antirasism, antifeminismen enbart med feminism, klimatförnekandet enbart med klimatmoral. Det räcker kort sagt inte med att bara moraliskt negera högerpopulismen. Det måste till något mer: Samhället i dess helhet måste betraktas ur en annan norm än medel- och den övre medelklassens norm.

Denna vecka är jag pessimist. Det kan ändra sig. Och EU gör mig sällan på gott humör.

Annons