Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Om Kristina Lugn och ensamheten.

Vi nås av beskedet att Kristina Lugn är död. Och Sverige går miste om en fullständigt säregen röst, en mänsklig röst mitt i mediebruset. Hon var folkkär, på sätt och vis mer än folkkär, eftersom alla kunde känna att det ur henne också kom något isande ensamt som faktiskt kunde skrämma, även när man som läsare skrattade åt hennes ironier. För många år sedan skrev jag denna lilla miniessä om henne, som ingår i min bok Bakom TV:n ändrades ljuset; 56 politiska dikter. Den essän skrevs för mer än femton år sedan, medan Kristina Lugn ännu var fullt verksam, men kanske fångar den något i hennes litterära väsen och hennes själ.

Hon var och är en av de stora svenska poeterna.

* **

I Kristina Lugns dikt om den lättexploaterade ensamheten, ur samlingen Hundstunden, går bekännelsedikten så långt att den talar sanning om själva den marknad den utbjuds på:

Det finns inget så lättexploaterat

som människors ensamhet.

Det är det som är grunden för hela min

affärsverksamhet.

Den korta och mycket krassa lilla dikten gör hål i poesin: in strömmar ett samhälle. Och det finns väl knappast någon nu levande svensk poet som har ett så tätt förhållande till sin publik som Kristina Lugn; hon är sin publiks fånge men samtidigt dess suveräna domptör. Lugn är ett varumärke, tindrande och sjabbigt på samma gång. Publiken förväntar sig vissa saker när hon dyker upp på en scen eller i TV-rutan, både av hennes dikter och den roll hon så ofta tvingas spela. Det är hennes förbannelse, men också hennes styrka, ty i motsats till de allra flesta moderna poeter har hon därmed mycket slitstarka rottrådar till sina läsare. Hon är inte fri. Men ofriheten tvingar henne att kryptera sina meddelanden till allra svartaste skönskrift:

Nu skimrar döden över betesmarkerna

och all min längtan ligger spegelblank.

En gång såg jag henne strax innan hon skulle gå upp på scenen för en uppläsning och jag tyckte jag såg en rädd människa, skräckslaget skälvande inför framträdandet. Det var inte den vanliga rampfebern inför en samling främmande människor som strålade ut från henne, snarare rädslan inför en alltför välbekant skara ansikten.

En gång såg jag henne strax innan hon skulle gå upp på scenen för en uppläsning och jag tyckte jag såg en rädd människa, skräckslaget skälvande inför framträdandet. Det var inte den vanliga rampfebern inför en samling främmande människor som strålade ut från henne, snarare rädslan inför en alltför välbekant skara ansikten. När hon sedan stod på scenen behärskade hon publiken, tycktes i förväg vara säker på exakt var skrattsalvorna skulle komma, liksom på åhörarnas storögda förundran inför dödens och meningslöshetens plötsliga närvaro i lokalen.

Politisk i någon mer direkt mening kan man knappast säga att hon är, Kristina Lugn. Men hennes poetiska scen har alltid varit den repressiva kärnfamiljen, inhäckad av folkhemmets tyngande interiörer. Hennes första diktsamling framstår idag som i det närmaste socialrealistisk och även om realismens signaler med tiden försvagats har detaljerna blivit skarpare. Om man skulle kalla hennes poesi feministisk så är det en feminism som på djupet inkorporerat alla plockade ögonbryn och förlängda ögonfransar och gjort dem till naturliga inslag i en lyrisk biotop. Kanske sysslar hon egentligen med ett slags besviken men ärkeromantisk poesi som utnyttjar köpcentrum och Ålandsbåtar i surrealismens tjänst: "Jag har ett litet stärbhus/mitt i den värsta rusningstrafiken." Döden och meningslösheten slår sig ned i all idyll och ger den svarta smutsränder.

Trots att jag själv bara är drygt tio år yngre kan jag känna det som om Lugn (född 1948) alltid funnits, på samma sätt som Systembolaget eller Posten gjort det. Men när vi nu genomlever en tid när Systembolaget och Posten inte längre finns på samma sätt – och Expressen inte ens längre är största kvällstidningen – ja, då är det som om de ironier som genomsyrat hennes diktning blivit än mer frikopplade. Fonden för hennes poesi tycks förbli något slags evigt folkhem - med en smak av både instängd högborgerlighet och ensamstående fattigdom - som hör till en svunnen tid.

Men då visar det sig att hennes dikter går så oändligt mycket djupare än den rekvisita hon så ofta hållit sig med; där finns en klar och ren lyrisk källåder som hämtar sin lyster ur de allra enklaste beståndsdelarna: stränder, solnedgångar, ensamhet, ångest. Hennes svårmod blinkar inte bara åt en snäv samtid utan snarare ferlinskt åt stjärnbilderna, för vilka det kvittar lika hur det går med oss. Det är, tror jag, en djupt olycklig dikt hon skriver.

Det politiska i hennes diktning består i att hon, som kanske ingen annan, undersökt och gestaltat den ensamhet som detta samhälle alstrar.