Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Ovissheten efter en skjutning

Annons

Det är de där ögonblicken av ovisshet. På måndagsmorgonen hör jag om skjutningen vid Kupolen i Borlänge. En man fördes till sjukhus och dog där. Jag följer nyhetsbevakningen och ser hur polisens tekniker anländer. Den öde, avspärrade parkeringen vid Kupolen lyser i morgonens gråväder. Och när jag skriver det här under loppet av måndagen fram till tvåtiden (då jag måste lämna texten) har inga säkra uppgifter om någonting kommit ut, men polisen kunde rätt snabbt identifiera den skjutne. Rapporteringen trampar vatten.

Men det är det här med att på bilder se en så välbekant plats, parkeringen vid Kupolen, och veta att där har dödliga skott avlossats. Tusen gånger har man gått på den där asfalten. Och rockfestivalen Peace and Love har just avslutats – trots det kyliga vädret verkar det ha blivit en framgång - och säkert är det många föräldrar till ungdomar som varit där som direkt blir oroliga när de hör om händelsen. Som förälder är man aldrig lugn förrän ens barn är inom synhåll.

Men det är det här med att på bilder se en så välbekant plats, parkeringen vid Kupolen, och veta att där har dödliga skott avlossats. Tusen gånger har man gått på den där asfalten.

Skjutningarna har blivit vardagsmat i Sverige, särskilt i storstäderna, men även i mindre städer. När jag skriver det här har jag inte en susning om det har något med gängkriminalitet att göra. Men det är ju det man tänker på.

Fram tills för ett år sedan hade jag en nära anhörig som bodde i ett hyresområde i Malmö. Varje gång jag hörde om någon skjutning i stan kollade jag genast upp var den skett. Vid ett tillfälle sköts det på gatan sent en kväll precis utanför den lägenhet där min anhöriga bodde – en ung kille fick ett skott i benet. Vi kastade oss på telefonen. Men det var ingen fara för omgivningen. De flesta som drabbas av gängvåldet är gängmedlemmarna själva, men det har hänt att helt oskyldiga har drabbats med fruktansvärda följder. Och det finns psykiska effekter i att vara i närheten av våld. Oron sprider sig.

Och det är själva ovissheten som gnager. Skjutningen vid Kupolen på måndagsmorgonen lär nog ha inträffat mitt i ödsligheten, inte många är ute då och det är inget bostadsområde där förlupna kulor kan skada människor i sina hem.

Frågan är om inte de här skjutningarna håller på att bli ett verkligt nationellt trauma. Som vanligt är det framförallt människor i socialt redan utsatta områden som får ta den värsta smällen när det gäller känslor av ökad otrygghet. Men skjutningarna blir till en avgörande politisk faktor: De håller den värsta högerpopulismen vid liv och den gör det möjligt för de politiska partierna, i synnerhet högerpartierna i det som liknar ett konservativt block, att dränka alla andra frågor, särskilt de välfärdsfrågor som i längden avgör hur det går med den sociala utsatthet som göder gängkriminaliteten. Sverige framställs som krigsdrabbat, vilket är en överdrift. Det dödliga våldet har ökat de senaste åren – men under föregående årtionden minskade det år för år.

Men skjutningarna blir till en avgörande politisk faktor: De håller den värsta högerpopulismen vid liv och den gör det möjligt för de politiska partierna, i synnerhet högerpartierna i det som liknar ett konservativt block, att dränka alla andra frågor, särskilt de välfärdsfrågor som i längden avgör hur det går med den sociala utsatthet som göder gängkriminaliteten.

Jan Bohman, kommunstyrelsens ordförande i Borlänge, var snabbt ute och kommenterade skjutningen. Det är bra att politikerna gör det. Och att det behövs fler poliser i Borlänge (liksom i öviga landet) är det ingen tvekan om.

Det är den där ovissheten. Även när våldet inte drabbar oss personligen och vi är långt ifrån det – jag skriver det här i Dala-Floda - så trasas den sociala tilliten sönder av det.

Annons