Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: (S) saknar ju anfallsspel!

Så kom då beskedet från regeringen och samarbetspartierna: Mer pengar till kommuner och regioner. Fem nya miljarder. Bra. Men är det tillräckligt bra?

Nej. Behoven är egentligen så stora, både på kort och lång sikt, att det skulle behövas ett mycket mer rejält tillskott till kommunsektorn (och i de där fem miljarderna ingår också pengar till bland annat rättsväsendet.) Det är i kommunerna de flesta viktiga välfärdsåtaganden finns: äldreomsorg, skola, fritids och så vidare. Det är där tilltron till detta samhälle står och faller. Och pengar finns, när statsskulden är historiskt låg.

Men om man ser politiken som en strid om opinionen så har socialdemokraterna här återigen klantat till det ganska ordentligt. (S) kom helt enkelt tvåa på bollen.

Vänsterpartiet vill som bekant satsa tio miljarder och hotar med att samarbeta med borgerliga partier för att driva igenom större satsningar och se till att pengarna också anländer snabbare till kommunerna. Med regeringens förslag når beloppen kommunerna i juli. Via en extra ändringsbudget skulle det kunna gå snabbare.

De flesta i det här landet tolkar nu situationen som att Vänsterpartiet och, bland borgerliga partier framförallt moderaterna, pressat regeringen till att anslå mer pengar till den kommunala välfärden. Är det så? Nja, bara delvis. Vi kan vara säkra på att mer pengar hade kommit även utan pressen från Vänsterpartiet och Moderaterna; sådana signaler har länge hörts från socialdemokraterna och ibland även från Centerpartiet.

Men om man ser politiken som en strid om opinionen så har socialdemokraterna här återigen klantat till det ganska ordentligt. (S) kom helt enkelt tvåa på bollen. Den budget som lades i höstas gjorde massor av socialdemokrater besvikna för att välfärdssatsningarna var så klena i förhållande till de helhjärtade satsningarna på landets verkliga höginkomsttagare (slopad värnskatt). Efter höstbudgeten har partiet heller inte lyckats ge någon bild av att det är berett att slåss till döden för mer välfärd – och ingen har heller någon känsla av att socialdemokratin har vågat pressa sina borgerliga samarbetspartners på den punkten. Trots att möjligheterna till det torde vara mycket större nu, sedan moderaterna släppt in SD i värmen. Istället sysslar ledande socialdemokrater med att gnöla över Vänsterpartiets agerande. Grinigheten är påfallande.

Landets väljare uppfattar det antagligen som att det är Vänsterpartiet och dess hot som pressat regeringen, ungefär som det gick till i höstas när Vänsterpartiet med ett hot om misstroendeförklaring lyckades få bort några av de värsta delarna i tokprivatiseringen av Arbetsförmedlingen. Där var det verkligen Sjöstedt som lyckades pressa regeringen att backa från vissa av januariavtalets dumheter.

Uppochnedvända världen alltså. Och en ny opinionsförlust för socialdemokratin. Varför är (s) hela tiden två på bollen? Svar: För att de sitter fast i nittiotalets åtstramande spelsystem. Socialdemokratin har bara ett försvar, men saknar ett anfall och hemmaläktaren börjar gapa bra tom.

Frågan nu är vad Vänsterpartiet och moderaterna hittar på när de sitter och förhandlar. Moderaterna vill nog ogärna missa en chans att ge en bild av sig själva som välfärdsvänliga. Driver man tillsammans med Vänsterpartiet igenom en satsning på låt oss säga 7,5 miljarder i en extra ändringsbudget – för att överträffa de där fem från regeringen - kan det till slut mycket väl se ut som om moderaterna värnar välfärden mer än socialdemokratin förmår göra.

Uppochnedvända världen alltså. Och en ny opinionsförlust för socialdemokratin. Varför är (s) hela tiden två på bollen? Svar: För att de sitter fast i nittiotalets åtstramande spelsystem. Socialdemokratin har bara ett försvar, men saknar ett anfall och hemmaläktaren börjar gapa bra tom.