Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Så tystades frågan om vinster i välfärden!

Annons

Nej, i år var jag inte i Almedalen. Gotland, denna kalkstensö som frambringar en så fantastisk växtlighet, har jag alltid älskat, men politikerveckan har överlevt sig självt när den domineras av 1/ penningstinna lobbyister och slösaktiga kommuner och 2/ en enastående medial fixering vid det dagspolitiska spelet. Rapporteringen från Almedalen nådde mig naturligtvis ändå och en av de saker jag tyckte mig kunna konstatera är att en av våra dagars centrala, för att inte säga systemkritiska frågor, var helt borta från agendan: Den om vinster i välfärden.

I själva verket är det direkt häpnadsväckande att en fråga av den digniteten så extremt snabbt tycks ha lämnat offentligheten. Det rör sig om en av de största maktöverföringarna från offentligt till privat i svensk historia, som samtidigt på sikt banar väg för en långt mer ojämlikt fördelad välfärd (när till slut betalningsförmågan blir alltmer avgörande). Men när jag googlar på uttrycket vinster i välfärden är det uppenbart vad som hänt: Fram tills förra året förekom det massor av utspel och inlägg kring frågan, från alla partier och från fackförbund och företagarnas intresseorganisationer. Våren 2018 la ju också regeringen fram sitt (ganska milda) förslag om vinstbegränsning som brutalt röstades ned av riksdagens borgerliga majoritet.

Det hände sig alltså vid den tiden, alltså vid årets början, att det utgick ett påbud från de fyra partier som formade Januariavtalet, att hela världen skulle sluta tala om vinster i välfärden. Gladast av alla var nog Vårdföretagarna.

Även efter det förekom debatter och artiklar i ämnet, trots att ämnet inte var centralt i valrörelsen.

Men: De senaste sex månaderna har vinster i välfärden praktiskt taget helt upphört att debatteras. Det går knappt att hitta ett enda inlägg av betydelse under år 2019, särskilt inte från de ledande politikerna – och ännu mindre på de stora kultursidorna i morgontidningarna där frågan aldrig varit aktuell trots att den påverkar detta samhälle i grunden. Kultursidesvärlden kan man idag tyvärr nästan räkna bort när det gäller mer konkret kritik av marknadifieringen av samhället och välfärden.

Man skulle faktiskt kunna beskriva detta som den största nedtystningen i modern politisk historia av en fråga av helt central betydelse för det svenska samhället. Föreställ er att ingen idag skulle diskutera de skjutningar som äger rum på olika platser i landet. Att det vore helt tyst om dem. De flesta skulle nog uppleva det som mycket märkligt. Men att tillåtande av vinster i välfärden, som även stora delar av den borgerliga väljarkåren ogillar, inte alls diskuteras är ett enormt demokratiskt problem.

Jag använder inte ordet nedtystning i konspiratorisk mening, även om det inte vore helt obefogat. Det är nämligen så att Januariavtalet, alltså överenskommelsen mellan (s), (mp), (c) och (L) i praktiken har fungerat som en munkavle på frågan om vinster i välfärden. Punkt 9, av 73, i Januariavtalet lyder som följer:

”Den enskildas valfrihet är en central del av den svenska välfärdsmodellen. Därför behövs en mångfald av aktörer och goda villkor för enskilt drivna verksamheter inom välfärden som underlättar den enskildes aktiva val. Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.”

Det hände sig alltså vid den tiden, alltså vid årets början, att det utgick ett påbud från de fyra partier som formade Januariavtalet, att hela världen skulle sluta tala om vinster i välfärden. Gladast av alla var nog Vårdföretagarna. ”Vårdföretagarna slutar prata vinster i välfärden” hette det i en artikel på organisationens hemsida den 19 mars i år inför socialdemokraternas förestående kongress i Örebro. Det är segrarna i den stora välfärdsstriden som yttrar sig i så här generöst självkritiska ordalag när policyn deklareras: ”Vi på Vårdföretagarna har själva bidragit till denna förenklade och uppskruvade debatt genom att ständigt försvara, den förvisso nödvändiga, förekomsten av vinst. Det är dags att lägga den diskussionen bakom oss”.

Läget är därmed följande: Näringslivets vinstlobbyister ligger mycket lågt i dessa frågor samtidigt som den socialdemokratiska partiledningen helt slutat prata om frågan. Till det kommer att Vänsterpartiet, den mest ståndaktiga rösten i frågan, tyvärr har marginaliserats och det är svårt att oavbrutet ropa i öknen. Inte ens det faktum att vårdkoncernen Attendo i vårt grannland Finland drabbats av en veritabel ”Caremaskandal” har förmått lyfta frågan i Sverige.

Svensk välfärd står inför en enorm finansieringskris. Massor av pengar behövs bara för att hålla kvalitén på samma nivåer som idag. Samtidigt dräneras skattebasen genom de vinster välfärdsföretagen tar ut och de VD-löner som är långt högre än vad chefer i offentlig sektor har.

Svensk välfärd står inför en enorm finansieringskris. Massor av pengar behövs bara för att hålla kvalitén på samma nivåer som idag. Samtidigt dräneras skattebasen genom de vinster välfärdsföretagen tar ut och de VD-löner som är långt högre än vad chefer i offentlig sektor har. I Almedalen, meddelade Magdalena Andersson att en Välfärdskommission ska tillsättas för att lösa situationen. Intresseorganisationen Vårdföretagarna var mycket positiva. De vill vara med och utforma den framtida välfärden: Vi hoppas på en inbjudan från regeringen, sa Vårdföretagarnas näringspolitiska chef samma dag.

Det tror jag de får!

Annons