Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Sagan om de två toppmötena

Göran Greider: Sagan om de två toppmötena

När jag skriver det här sitter EU-ledarna fortfarande i möte på Hisingen i Göteborg. Ett toppmöte. Många göteborgare har klagat över att stadens gator spärras av för att politikerna och deras entourage ska kunna röra sig mellan mötesplatsen och hotellet där de sover över. Massor av poliser har mobiliserats. Någon riktigt bra reklam för EU är ju inte den här typen av toppmöten. Jag föreslog på skoj häromdagen att EU-ledarna kanske skulle kunna hysas in i några fina husvagnar på en parkering på Hisingen, så skulle man slippa mycket av säkerhetspådraget. EU-ledarna som husvagnsfolk! Trailerfolk! Det hade i alla fall varit en smula socialt.

Jag föreslog på skoj häromdagen att EU-ledarna kanske skulle kunna hysas in i några fina husvagnar på en parkering på Hisingen, så skulle man slippa mycket av säkerhetspådraget. EU-ledarna som husvagnsfolk! Trailerfolk! Det hade i alla fall varit en smula socialt.

För det är den nya sociala pelaren i EU som ska undertecknas av EU:s ledare. Tjugo principer som de olika länderna åtar sig att verka för– jämställdhet, rättvisa arbetsvillkor, social trygghet.

Det rör sig om synnerligen vaga skrivningar. Stefan Löfven är entusiastisk medan många EU-kritiker och även borgerliga företrädare i Sverige är lika negativa. Kritikerna menar att den nya sociala pelaren stakar ut vägen till en mer federal, överstatlig Europaunion.

Är det så? Ja, lite är det faktiskt så. För även om skrivningarna inte ör juridiskt bindande tas det ett retoriskt steg mot mer av en gemensam EU-politik när det gäller välfärd och beskattning. Den stora frågan när det gäller EU är ju balansen mellan å ena sidan EU som ett mellanstatligt samarbete och å andra sidan EU som en ny överstat med samma befogenheter som en uppförstorad nationalstat – dessutom med växande militära muskler. Jag förordar alltid att EU i huvudsak tills vidare bör förbli ett mellanstatligt samarbete. Varför? Därför att demokratin inte fungerar i den tunna Brysselluft där det krävs enorma lobbymuskler för att kunna påverka. EU-parlamentet har dessutom en ytterst svag folklig förankring. Att flytta mer av avgörande beslut till dessa nivåer är att be om en allt bräckligare demokratisk kultur runtom i Europa.

Men det handlar om en balans. Det rimliga är att förorda att EU åtar sig vissa, bestämda överstatliga kompetenser. En av de allra viktigaste är flyktingpolitiken. En samordnad flyktingpolitik som solidariskt och rättvist fördelar flyktingmottagandet över hela Europa kommer att bli allt mer nödvändigt. Vissa miljö- och klimatskatter skulle också kunna tas ut på EU-nivå. För en tid sedan genomdrevs det att utstationerade arbetare i EU-området ska ha samma lön som inhemska anställda. Det är bra. Det motverkar den lönedumping som alltid blir resultatet av en inre, helt avreglerad marknad.

Men vaksamheten måste hela tiden vara stor inför överstatligheten. EU-byråkratin vill växa, kosta vad det kosta vill. Och förlorarna blir lätt vanligt folk runtom i de europeiska medlemsstaterna som känner att avståndet till makten växer.

Man kan se det pågående sociala toppmötet som ett slags eliternas svar på den populism som tidvis har gått som en präriebrand över den europeiska kontinenten, med Brexit som kulmen.

Det sociala toppmötet som nu går av stapeln bör i grunden ses som en reaktion på den sociala krisen i EU. Arbetslösheten är skyhög i många länder och de nya jobb som skapas är oftast otrygga och lågbetalda. Flera länder går på knäna på grund av den fullständigt feltänkta euron. Den grekiska befolkningen har offrats på eurons altare. Ja, euron har skiktat unionen i rika och fattiga. Man kan se det pågående sociala toppmötet som ett slags eliternas svar på den populism som tidvis har gått som en präriebrand över den europeiska kontinenten, med Brexit som kulmen.

Den inre marknadens avreglerade värld har ensidigt gynnat företag och ekonomiska eliter – men missgynnat breda löntagarskikt. Jag antar att det är det som Stefan Löfven hoppas att Göteborgsmötet ska vara ett svar på. Åtminstone ett retoriskt svar. Ingenting i den sociala pelaren är som sagt bindande. Det är upp till varje land att göra som de vill.

Men Löfven har naturligtvis en poäng i sin ståndpunkt: Bara detta att ledarna talar om sociala utmaningar har ett värde. Retorik förpliktigar trots allt att leva som man lär. Jag tror inte att något väsentligt kommer att förändras genom den sociala pelaren. Men möjligen kan den bidra till att toppolitikerna får något annat att tänka på än enbart marknadslösningar.

Klimatmötet i Bonn har inte fått särskilt mycket medial uppmärksamhet, trots att det går i rena rama tragedins tecken: Värd för mötet är faktiskt inte Tyskland, utan den lilla och fattiga önationen Fiji, ett land som hotas att bokstavligen dränkas av de stigande havsnivåerna.

Samtidigt som det korta Göteborgsmötet går av stapeln lider klimatmötet i tyska Bonn mot sitt slut. Det mötet har inte fått särskilt mycket medial uppmärksamhet, trots att det går i rena rama tragedins tecken: Värd för mötet är faktiskt inte Tyskland, utan den lilla och fattiga önationen Fiji, ett land som hotas att bokstavligen dränkas av de stigande havsnivåerna. Förhandlingarna, tänkta att ge Parisavtalet konkretion, går trögt. På något sätt känns det som om ingen med makt egentligen tar klimatfrågan på allvar.

Under samma vecka får vi alltså bevittna två toppmöten där eliterna trampar det vatten som hotar vanliga människors liv. Sagan om de två toppmötena skulle behöva några modiga hobbittar som griper in: kort sagt påtryckningar från vanligt folk. Eliterna klarar inte vår tids problem på egen hand.