Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Smärtsamt farväl av Saltkråkan! Och om rätten till Paradiset. För nya generationer.

Min spontana reaktion när jag hörde att SvT tänker göra en nyinspelning av Vi på Saltkråkan, Astrid Lindgrens TV-serie från sextiotalet (den var ingen bok från början) var denna: Nej! Rör inte Vi på Saltkråkan!

Den gamla inspelningen fungerar, inbillar jag mig, lika bra idag på barn och den är originell, musiken i den är fantastisk, skådespelarna enastående med den djupt icke-patriarkale pappan Melker och den tjorvige Tjorven i centrum. Serien har tröstat generationer barm och gett dem en idyll. Varför en nyinspelning?

Men jag är inget barn längre. Nya uppväxande generationer behöver inte min barndom. De behöver en klassiker som möter deras barndom. Om SvT kan ge dem det – bra.

Sedan tänkte jag ett varv till. Min spontana reaktion var nog egentligen den mer egoistiska: Rör inte mina minnen! Gör inte om min barndom! Ta inte ifrån mig detta!

Men jag är inget barn längre. Nya uppväxande generationer behöver inte min barndom. De behöver en klassiker som möter deras barndom. Om SvT kan ge dem det – bra.  

Dock hoppas jag innerligt att vissa paradisiska stämningar räddas kvar i en nyinspelning. För mer än tjugo år sen, när jag var småbarnsfar, skrev jag följande dikt om Saltkråkan (den finns i min bok En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande):

”Några av de poetiska rader som gripit mig allra mest under senare tid finns i slutscenerna av filmatiseringen av Saltkråkan, historien som handlar om hur Tjorven och Pelle räddar Snickargården kvar åt familjen. På kvällen faller Melker i tankar, denne Melker – rådvill, med dålig ekonomi och dåligt självförtroende men just därför den oregelbundet sympatiske far som alla barn önskar sig. Det är sensommar ute på skären, fisknäten hänger på tork, sjöfåglarna har tystnat, ungarna grejar med något i en gammal fiskebod. Och Melkers inre röst hörs genom idyllen:

Mina barn får behålla sin sommardröm

och leva sitt sommarliv

– det ljuvliga, hemliga och vilda.

Det som människan upplever

bara när hon är barn

och glömmer när hon är vuxen och

inte har samma rätt till Paradiset.

Jag är snart trettionio år. Men det är som om det finns en paradisisk barndom – ljuvlig, hemlig och vild – också i mitt eget poesiläsande. När jag läser om de diktare som bidrog till att skapa mitt lyriska landskap – en Neruda, en Eluard – återtar jag rätten till paradiset.”

Rätten till paradiset, det är vad Vi på Saltkråkan handlar om.