Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Sorg och jubel samma dag. Om byn Osebol och en nedlagd s-tidning, om Dan Andersson och Jonas Sjöstedt.

Annons

Så fick jag då jubla högt och sörja djupt på en och samma dag. På måndagskvällen fick journalisten Marit Kapla Augustpriset för sin bok om, eller lika mycket av människorna i den lilla värmländska byn Osebol. Det är en bok olik alla andra. Ett kollektiv av röster i den lilla by där hon växte upp kommer till tals med sina livsberättelser och det är varken poesi eller reportage, utan något tredje: Ett körverk för folk på landsbygden. När jag recenserade den i DD skrev jag:

”Här passerar de rakt genom mig: Grävmaskinister, undersköterskor, byggjobbare, lärare, brandmän, före detta skogsarbetare, folk som flyttat in från Holland eller Ungern, ensamkommande barn, jobbpendlare, pensionerade eldsjälar i danslaget, sommarboende, vargfiender – och jag är smått skakad över hur bra detta är. Jag skrattar över nödvändigheten av att skjuta hål i varningsskyltarna för älg, som Åke Axelsson (född 1947) berättar om – för att inte tyskarna ska ta med sig dem hem och göra bord av dem.”

Så jag jublade på måndagskvällen.

Men samtidigt kände jag mig nedstämd. Den dagen kom nämligen beskedet att ännu en röd, socialdemokratisk landsortstidning bitit i gräset, Östra Småland. Snart är det inte många kvar, utöver lilla Dala-Demokraten.

Men samtidigt kände jag mig nedstämd. Den dagen kom nämligen beskedet att ännu en röd, socialdemokratisk landsortstidning bitit i gräset, Östra Småland. Snart är det inte många kvar, utöver lilla Dala-Demokraten.

En tidigare medarbetare på Östra Småland skrev en gripande avskedskrönika samma dag som det stod klart att tidningen skulle upphöra. Han heter Håkan Juholt. Han minns dagarna på tidningen. Kärleken till bygderna. Och tystnaden som lägger sig när ett mediebolag kallt låter en lokaltidning dö: ”Det blir tyst. Det är inte en tidning som läggs ned. Det är ett samhälle som dör.”

En sorgsen text. Det är inte många röda tidningar kvar. I lördags var jag i Malmö på Bokens dag, ett arrangemang som i ett halvt sekel ordnades av tidningen Arbetaren. Nu är den röda Malmötidningen borta sedan länge, och den har lämnat ett hålrum efter sig.

Så ta för guds skull prenumeration på Dala-Demokraten! Dela våra artiklar på nätet! Ingen vet vad den mäktiga ägaren Bonniers till slut bestämmer sig för!

*

På ledarsidan ger vi oss inte, trots de bistra tiderna. I förra veckan meddelade plötsligt Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet är berett att rikta en misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern. Faktum är att jag tyckte det lyste upp mörkret.

På ledarsidan ger vi oss inte, trots de bistra tiderna. I förra veckan meddelade plötsligt Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet är berett att rikta en misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern. Faktum är att jag tyckte det lyste upp mörkret.

Verktyget misstroendeförklaring missbrukas när Vänsterpartiet hotar att söka stöd i riksdagen för att sparka arbetsmarknadsministern. Så är det förstås. Invändningarna är många mot Sjöstedts utspel. Men, men - summa summarum tycker jag ändå att Vänsterpartiet gör rätt nu.

En försvinnande liten riksdagsminoritet gillar privatiseringen av Arbetsförmedlingen, AF. Inte ens arbetsmarknadsministern, Eva Nordmark (S), gillar nog att genomföra det här centerförslaget.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har ju också den goda smaken att klargöra att misstron inte riktar sig mot ministern ifråga. Det är sakfrågan det gäller.

Förmodligen tvekar dessutom åtskilliga centerledamöter i riksdagen - i likhet med oroade centerkommunpolitiker ute i landet - också inför Martin Ådahls nyliberala baby, som kan få förödande konsekvenser för de arbetslösa. Särskilt om vi går in i en lågkonjunktur.

Statsminister Stefan Löfven måste ju kunna ifrågasätta de effekter som ett förslag leder till och inte betrakta Januariavtalet som hugget i sten på Sinai berg. Det är bra att han nu pressas. Och blir det riktigt kaotiskt så har han faktiskt makten att utlysa nyval. Vinner högern då så har de ett par år på sig att visa hur löntagarfientliga de är.

Så låt Januariavtalet gunga till! Ändamålet får helga medlet!

*

I torsdags kväll talade finnmarksforskaren och Dan Anderssonexperten Nils Holmdahl och jag under rubriken ”Dan Andersson och demokratin” i Ludvika på Folkets Hus. Holmdahl har genom åren grävt fram en massa nytt material om skalden. Själv höll jag mest en kort inledning och sedan satt jag fascinerat och lyssnade till Holmdahls skildring av den politiskt aktive Dan Andersson.

För så var det med denne vildmarkspoet: Han urskilde alltid något bortom bergen, samtidigt som han var febrilt aktiv i de folkrörelser som till slut drev fram det demokratiska genombrottet.

För så var det med denne vildmarkspoet: Han urskilde alltid något bortom bergen, samtidigt som han var febrilt aktiv i de folkrörelser som till slut drev fram det demokratiska genombrottet. I fackföreningsrörelsen, i nykterhetsrörelsen, i den tidens röda press. När han föddes 1888 var det inte många svenskar som hade rätt att rösta. När han dog 1920 hade den allmänna rösträtten erövrats.

Den hemlöse mystikern – och den rastlöse aktivisten. Jag fascineras av den kombinationen. Kanske förblir det där en av de viktigaste förklaringarna till att arbetarrörelsen en gång var så stark: Den vågade drömma och vara praktisk på en och samma gång.