Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Sverige behöver gå i psykoanalys. Och Socialdemokraterna på en ideologikurs

Annons

Svensk politik

Sverige är inte ett land. Sverige är en neuros. Så skulle man kunna beskriva detta land senhösten/vintern 2019. Den politiska debatten är mer fixerad än någonsin vid brottslighet och migration och praktiskt taget alla andra frågor förpassas helt till mörker och skugga.

Sverige skulle behöva en enorm statsfinansiell injektion av investeringar i välfärd och klimatomställning – men sådana frågor hamnar helt i skuggan av brott, straff och flyktingpolitik.

Sverige är, som jag brukar skriva, ett högerland och man får gå tillbaka till förra seklets början för att finna ett lika neurotiskt högerland.

Massor av väljare undrar vart socialdemokraterna ens tagit vägen: När höstbudgeten lades för någon månad sedan fanns knappt något i den som kunde entusiasmera en normalt funtad socialdemokrat.

Under en telefonkonferens tidigare i höstas minns jag att jag frågade Magdalena Andersson vad i denna budget som kan just entusiasmera de socialdemokratiska kärnväljarna.

Det var tyst en stund, och sedan kom ett litet mumlande svar och att jag inte ens minns vad hon svarade säger egentligen det mesta.

Den socialdemokratiska självutplåningen gäller snart sagt alla områden: När USA plötsligt går emot all folkrätt och ger klartecken för israeliska bosättningar på palestinsk mark hörs knappt ett pip från den socialdemoratiska utrikesministern Ann Linde. Förlusten av Margot Wallström börjar bli kännbar.

Arbetslösheten är skyhög i utsatta områden. Bostadsbrist råder. Det finns problem med parallellsamhälle, skuggsamhälle, hederskultur och så vidare.

Och Stefan Löfven har svårt att ge sitt parti vingar. Den beramade intervjun i SvT:s Agenda för några dagar sedan gjorde inte saken bättre. Visst, det var helt rätt av Löfven att slå fast att grundorsaken till gängvåld och sociala problem är ökade samhällsklyftor.

Men han sa ju knappt ens ”klassamhälle” – det är som om han räds att med full kraft använda de symbolladdade och vitaliserande vänsterord som hans sista väljare faktiskt väcks av att höra. Löfvens idépolitiska stumhet är ett problem för arbetarrörelsen.

Han skulle ha vågat säga: Vi måste bekämpa klassamhället, det är vår viktigaste uppgift och har varit det sedan partiet grundades. Och sedan även erkänt att partiet misslyckats med det.

Sverige är en neuros. Den allmänna debatten fixeras vid brott och migration. Men den där neurosen har också med prestige att göra.

För det är heller inte riktigt klokt att statsministern och stora delar av vänstern har så svårt att erkänna att ett högt flyktingmottagande under en lång, lång följd av år de facto innebär stora och svåra utmaningar.

Arbetslösheten är skyhög i utsatta områden. Bostadsbrist råder. Det finns problem med parallellsamhälle, skuggsamhälle, hederskultur och så vidare.

Sådant kan och ska bekämpas. I första hand genom en välfärdspolitik som lyfter människor ur utsattheten. Det är inte människors etniska ursprung som är problemet, det har Löfven helt rätt i. Det är inte det i sig som skapar problemen.

Men det går knappast att komma ifrån att det är mycket svårare att göra något åt detta alltmer etnifierade klassamhälle när flyktingmottagandet länge var så högt och de olösta problemen hopats.

Varför ska det vara så förbannat svårt att säga? Ingen blir rasist av att konstatera det.

Numera är flyktingpolitiken kraftigt åtstramad. Men det är fortfarande ganska många flyktingar, arbetskraftsinvandrare och anhöriga som varje år anländer till Sverige.

Det gör kampen mot segregationen till en stor utmaning. Brottsligheten totalt sett tenderar ju faktiskt att gå ner. Men de dödliga skjutningarna och gängvåldet har ökat.

Det parti som tjänar på den neurotiska samhällsdebatten är naturligtvis Sverigedemokraterna som numera, i mätning efter mätning är det största borgerliga partiet – det äter sakta men säkert upp moderaterna, vilket är viktigt att påpeka för alla som utgår från att det enbart är socialdemokraterna som drabbas när SD växer.

Jag skriver det här på torsdagen, sittande på tåget mot Örebro (men jag ska vidare till Ludvika!). Vagnarna skakar. Jag blir lätt illamående, både på grund av skakningarna och vid tanken på att det är i Örebro SD nu håller sitt landsmöte.

Arbetare som letar efter ideologi hittar inte mycket som stämmer hos socialdemokratin – och då träder SD in och fyller ett ideologiskt behov som kanske också är ett existentiellt behov.

Att så många LO-väljare nu är beredda att lägga rösten på ett parti som i allt väsentligt direkt motarbetar löntagarnas intressen är en tragedi. Det vittnar om en kollapsad vänster-högerskala.

Många LO-väljare är redo att rösta på ett parti som har ungefär samma ekonomiska politik som moderaterna och i frågor som vinster i välfärden anammat Svenskt näringslivs linje – den som ger välfärdsbranschens direktörer miljonlöner och aktieägare utdelningar som kommer från våra skatter.

Socialdemokratin upplevs helt enkelt av många arbetare som ett storstadsbaserat medelklassparti. Arbetare som letar efter ideologi hittar inte mycket som stämmer hos socialdemokratin – och då träder SD in och fyller ett ideologiskt behov som kanske också är ett existentiellt behov.

SD jobbar på att ta bort sina värsta förlag, men partiets DNA bär på gener från vitmaktrörelsen.

Jag skriver på ett skakigt tåg genom novemberlandskapet: SD har landsdagar i ett Sverige som skulle behöva gå i psykoanalys.