Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: "Tankar på Mors dag när mor har gått bort"

Försommarkväll. Svalorna ilar över söndagshimlen och i en granngård skäller en hund. Byvägen ringlar bort. Jag sitter så jag kan se vårt Säfstaholmsäppelträd blomma för fullt. Det är nog det vackraste jag vet: Blommande fruktträd. Körsbärsträdet står också i full blom nu. Några humlor hänger i de små blomkorgarnas undersida. Blommorna på äppelträdet liknar hundratals små fjärilar som slagit sig ner på grenarna.

Det är Mors dag. Långt borta, i min uppväxtort Vingåker, har nog urmodern till alla Säftstaholmsträd redan blommat; våren ligger litet före där. Men där står urmodern, uppstöttad med käppar; jag tror det är uppåt hundrafemtio år gammalt. Kan man säga att mitt äppelträd idag firar sin Mors dag och tänker på sin gamla mamma som står i ett annat landskap?

Jag ser på trädet och tänker på min mor som gick bort i påskas i Covid19. Detta är det första året i mitt liv som jag inte har någon mamma. Insikten kommer över mig som något oavvisligt, som att stå vid en avgrund, ett stup.

Jag ser på trädet och tänker på min mor som gick bort i påskas i Covid19. Detta är det första året i mitt liv som jag inte har någon mamma. Insikten kommer över mig som något oavvisligt, som att stå vid en avgrund, ett stup. Min far gick bort för tjugo år sedan. Jag stod den dagen, en sommardag, på en gårdsplan i Nås. En av mina bröder ringde och gav beskedet. Plötsligt var jag som fastfrusen där i gruset. Vi satte oss i bilen, påbörjade färden till Sörmland. Jag minns en paradoxal känsla: Det kändes tomt inuti mig, samtidigt som minnen strömmade genom kroppen och själen.

Jag tror ingen egentligen är, eller kan vara beredd, på att ens föräldrar går bort. De har ju alltid funnits där. De är inristade i ens själ sedan barndomen och när man tänker på sina föräldrar, även som i mitt fall som sextioåring, gör man det i viss mening alltid som det barn man en gång var: Föräldrarna var eviga. Och när de ändå går bort händer det saker inom en som man omöjligen kunde förbereda sig på.

Det är Mors dag och det känns tomt, samtidigt som minnen rusar genom medvetandet. Som svalor, svalor, högt däruppe.

Häromdagen fann jag den oväntat växande vid min så kallade sunken garden, alltså den grop som jag en gång skulle ha till damm, men som istället blev en stenlagd uteplats. Där vajade den till i den ljumma kvällssolen: Den rosa maskrosen!

Ja, den är rosa. Den liknar ingen annan maskros. En äldre man som brukar hälsa på oss och som är fantastiskt trädgårdskunnig, hade med sig ett kuvert med frön för länge sedan. Jag strödde ut dem på olika platser på gården. De kom upp. I flera år. Sedan försvann de rosa maskrosorna. För att nu dyka upp igen – om än bara i ett enda exemplar.

Jag letar efter det lilla kuvertet där jag har för mig att växtens latinska namn står, skrivet med blyerts, men kan inte hitta det.

Men jag tar ett fotografi av denna märkliga maskros. På Mors dag tänker jag mig att den tittade upp ur marken som en hälsning från min bortgångna mamma – hon var en ovanlig människa, lika ovanlig som en rosa maskros.

En fjäril som kommer flygande liknar ganska mycket ett barn som just lärt sig cykla: Det ser vingligt ut.

En fjäril flyger förbi. Den har några ovanliga färger, men jag lyckas aldrig komma ihåg vad fjärilar heter. Jag tycker om att se dem. En fjäril som kommer flygande liknar ganska mycket ett barn som just lärt sig cykla: Det ser vingligt ut.

Jag ser hur detta vingliga, bevingade barn cyklar ända bort till äppelträdet och sätter sig där på en gren, just som ett barn i sin mammas knä.