Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Toapapper och vindkraftsomröstning

Politik och ilska

Den där härliga gubben i Borlänge, Lennart Ek, som DD för ett tag sen intervjuade och som jag skrev en ledare om – han vann en liten seger häromdagen. Då meddelade nämligen Borlänge kommun att man skippar det där med en särskild avgift för toapappret för äldre som bor på särskilt boende. ”Vi har lyssnat på Borlängeborna”, säger Jan Bohman.

Bra! Inte heller handlar sådana här saker enbart om själva avgiften. Det finns faktiskt en aspekt till här: Så fort något får en prislapp på sig händer något och det som händer är att marknadstänkandet vinner terräng.

Vad kostar en höftledsoperation? Kanske 100 000. Men det du betalar är några hundralappar. Prislappen för en plats på förskolan ligger på runt 150 000 per år. Men av det betalar du bara en bråkdel. Framförallt behöver du inte tänka på pengar när du rullas in på akuten eller lämnar ett barn på förskolan och det är en rätt fantastisk sak: att studera en prislista när du ligger med brutet ben är inte bra.

Att ha kostnadsmedvetande är nödvändigt. Men det är lika viktigt att så pass stora ytor av samhällslivet som möjligt befrias från de prislappar som gör att människor tenderar att tänka för mycket på de ekonomiska aspekterna på en verksamhet istället för verksamheten själv, i det här fallet omsorgen om äldre.

Vad kostar en höftledsoperation? Kanske 100 000 kronor. Men det du betalar är några hundralappar. Prislappen för en plats på förskolan ligger på runt 150 000 per år. Men av det betalar du bara en bråkdel. Framförallt behöver du inte tänka på pengar när du rullas in på akuten eller lämnar ett barn på förskolan och det är en rätt fantastisk sak: att studera en prislista när du ligger med brutet ben är inte bra.

Solidariska skatter fördelar kostnaden för det viktiga i livet på hela befolkningen, det är i alla fall tanken, även om den urholkats en hel del på senare år när de rikaste fått stora skattelättnader.

Själv är jag en gubbe som alltid hävdar detta: Varje krona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma.

*

Men vad gör kommunpolitikerna med det missnöje som finns? Svaret på det är att de oftast knogar på med en rätt så otacksam uppgift. Allt färre vill, tyvärr, viga sitt liv åt att bli fritidspolitiker. Nyligen rapporterades det att Liberalerna i Avesta kanske snart tvingas – lägga ner. Inga aktiva är snart kvar!

Att det är så här har många orsaker. Men en orsak är denna generella: I trettio års tid har vi fått höra att det är bättre att marknaden bestämmer hur samhället ska se ut än politikerna. Sådant är budskapet från den marknadsliberala hegemonin. Ironiskt nog är det Liberalerna, ett numera mycket marknadsliberalt parti, som får betala ett pris för det, åtminstone i Avesta.

Min uppfattning är ändå att det är rimligt att en folkomröstning får gå av stapeln: Det blir en helt annan debatt om en stor fråga, folket bildar sig självt. Och även om risken alltid finns att det mest är de mest aktiva som till slut går och röstar, så är det bra att politiker får känna av de opinioner som finns.

Är kommunala folkomröstningar ett sätt att kanalisera missnöje på ett konstruktivt sätt. Ja, ibland är det det, även om det är svårt att få till tydliga alternativ i en folkomröstning. Brexit förskräcker.

Men i många fall kan en kommunal folkomröstning verkligen vara ett sätt för vanligt folk att visa att det finns en klyfta gentemot politikerna.

I Helsingborg såg vi nyligen hur en fullkomligt förkrossande väljarmajoritet sa nej till utförsäljning av det lokala, kommunala energibolaget. Här fanns det uppenbart en klyfta mellan folk och politiker som blev klargjord.

Planerna på en stor vindkraftspark väster om Malung klyver opinionen. Många vill ha en folkomröstning, men de flesta politiker gillar det inte. Frågan är givetvis svår, eftersom många, däribland jag, tror på mer vindkraft som en väg in i ett fossilfritt samhälle.

Min uppfattning är ändå att det är rimligt att en folkomröstning får gå av stapeln: Det blir en helt annan debatt om en stor fråga, folket bildar sig självt. Och även om risken alltid finns att det mest är de mest aktiva som till slut går och röstar, så är det bra att politiker får känna av de opinioner som finns.

Vare sig det gäller toapapper eller vindkraftsparker.