Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

GÖRAN GREIDER: Toppmötet blev ett bottenmöte – "Vem orkar snart ens bry sig?"

Annons

Klimattoppmötet i Madrid är avslutat och det blev något av ett bottenmöte. Alla progressiva krafter är djupt besvikna över att världens ledare inte lyckades ta några avgörande steg i kampen för att hålla den globala uppvärmningen nere så gott det går. Miljöpartiets Isabella Lövin är djupt besviken. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres är ännu mer besviken. Hundratusentals, för att inte säga miljoner, unga demonstranter för klimatet är nog allra mest besvikna och frustrerade.

Klimatfrågan håller på att bli lika enerverande stillastående som Brexitfrågan varit för britterna. Frågor som inte kan lösas men som heller inte kan ignoreras bryter ner människor. Vi håller på att få en situation där vanligt folk knappt längre orkar höra om klimatet.

Tunga länder som USA, Brasilien och Australien bromsade alla framsteg. Bland annat lyckades man inte komma överens om den paragraf som ska reglera hur handeln med utsläppsrätter ska beräknas. Det låter som rena byråkratin, men är avgörande: Med ”fel” regler kan utsläppsminskningar dubbelräknas och en falsk bild av läget blir då följden. Därför beslutades istället ingenting. Frågan sköts upp till nästa möte.

Som om det skulle finnas tid för det.

Klimatfrågan håller på att bli lika enerverande stillastående som Brexitfrågan varit för britterna. Frågor som inte kan lösas men som heller inte kan ignoreras bryter ner människor. Vi håller på att få en situation där vanligt folk knappt längre orkar höra om klimatet – av det enkla skälet att ingenting avgörande någonsin tycks kunna beslutas. Jag vet folk, som verkligen oroar sig för uppvärmningen och är raka motsatsen till klimatförnekare, som stänger av öronen när klimatfrågan diskuteras på radio och TV. De orkar inte höra mer.

Det är en livsfarlig situation. För samtidigt som världseliten aldrig klarar av att ge några svar på hur klimatfrågan ska kunna lösas, så står stora delar av världens befolkning i en belägenhet där de faktiskt mer och mer givit upp hoppet om att någon mer grundläggande förändring av samhällena ska kunna äga rum. Marschen mot ett alltmer ojämlikt samhälle fortsätter, trots att ytterst få vill ha det så. De rika blir allt rikare och de fattigas fattigdom går alltmer i arv från generation till generation. Om det är något som kännetecknar vår tid så är det ett slags drömlöshet. Detta är en tid av minskade förväntningar.

I detta nu kulminerar en mer än trettio år lång historia av doktrinär marknadsliberalism som gjort samhällena alltmer otrygga, som fått vanliga människor att välja bort politiken och slutat hoppas på att det därifrån ska komma något som ger hopp.

Jodå, det finns jublande, entusiastiska människomassor även idag. Men de befinner sig tyvärr oftast på den högerpopulistiska sidan. De konservativa i Storbritannien jublar över sin valseger – trots att den i princip bara innebär att den stora frågan om galopperande klasskillnader begravs och glöms bort. I Sverige gläder sig många SD-röstande LO-medlemmar åt SD:s framgångar i opinionsmätningarna, trots att detta parti går emot deras egna intressen. I USA klappar Trumpanhängare i händerna över att USA är på väg ut ur Parisavtalet, fastän även de som förnekar klimatproblemen kommer att drabbas av dem. Och så vidare. Men denna entusiasm är egentligen bara en entusiasm över att slippa ta itu med de avgörande ödesfrågorna.

Det är en väldig olycka att klimatkrisen infaller under en era då antipolitiken är som alla starkast. Det är ju precis nu vi skulle behövt offensiva, progressiva statsledningar som hand i hand kunde gå med den klimatopinion som växer bland unga, för att lösa problemen.

Det är en väldig olycka att klimatkrisen infaller under en era då antipolitiken är som alla starkast. Det är ju precis nu vi skulle behövt offensiva, progressiva statsledningar som hand i hand kunde gå med den klimatopinion som växer bland unga, för att lösa problemen.

EU-kommissionen har i alla fall presenterat en hyggligt offensiv grön giv för att göra unionen klimatneutral till 2050. Om den går igenom är dock oklart.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva eller säga. En representant från den lilla önationen Tuvalu uttryckte sin frustration och ilska så här när vissa länder vägrade att stödja de små nationer som drabbas hårdast av klimatförändringarna: ”När miljoner människor världen över redan lider av klimatförändringens effekter, kan det anses som ett brott mot mänskligheten att förneka den saken.”

Ett brott mot mänskligheten? Det är det. Ja, det är till och med ett brott mot hela biosfärens och alla dess levande varelser och arter.