Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: VARENDA DAG RASAR SAMHÄLLET IHOP

Annons

Vem dödade klassfrågan?

Vilka sade att arbetarklassen inte finns?

Vem slutade att tala om miljardärerna?

Vilket system och vilken ideologi dödade

en far, en mor, en syster, en bror

för att de var fattiga och bestulna på makt?

Vem och vilka dödade klassfrågan?

Vem dödade klassfrågan? Foto: Göran Greider.

 

Varje samhälle bygger ytterst på kroppsarbeten.

Tunga saker måste lyftas, människor

böja sig, eller rotera på överkroppen

för att klassamhället ska bestå:

Ord som post-industrialism eller informationssamhälle

är i slutändan bara bedrägerier. 

Kött i en charkdisk är tungt,

precis som barn på en förskola är tunga 

eller till exempel en borrmaskin är tung för den 

som tvingas hålla den i en obekväm ställning.   

Morgon. Foto: Göran Greider.

 

Visst finns det en kroppsarbetets oerhörda glädje,

det är sant, till och med jag har känt den

fast det var underligt länge sen nu,

på industrierna, när järnet kokade vitt

och hela fabrikshallen lystes upp,

eller i vården, när den gamla kvinnan äntligen

fick sjunka ner i sängen efter att vi

släpat henne till toaletten och tillbaka.

Men det är det lägst betalda kroppsarbetet,

det ofriaste, som samhället vilar på:

hus måste byggas, korridorer städas, maskiner

användas och till och med flyttas.

Och maskiner vibrerar och gör till slut

en hand alldeles stum.

Unga radikaler samlas. Foto: Göran Greider.

 

Ja, jag är fortfarande släkt med hela den stora

arbetarklassen, männen och kvinnorna

som skrattar genom smärtan,

monotonin och den Stora vanmakten.

Det borde vara förbjudet att vara statsminister

om man inte arbetat med kroppen

och med dom sämst betalda jobben:

jag tror inte att man kan lita på en sådan människa.

Kroppsarbetets stora hemlighet uppenbaras

till exempel i det som kallas försäkringsläkare

(fastän de borde fråntas sin läkarlegitimation

bara på grund av att de ställer upp på det jobbet). 

De träffar ju aldrig den sjuke

men vet att hon eller han ljuger:

denna högsta kast rör inte ens vid de kastlösa.

Kroppsarbetaren döms av en kroppslös makt.

Lidandet. Foto: privat.

 

Jag ser mig omkring och tänker att det

verkligen är knappt,

bara med en ständig sista ansträngning,

som detta samhälle håller ihop.

Kanske rasar det faktiskt samman, varje morgon,

när några av dom som livslångt

bär allra tyngst till slut rasar samman, bokstavligt,

för det gör många av dom

och när de gör det blir de straffade

en gång till: med fattigdom. 

Tänk! Foto: Göran Greider

 

De knän, leder och axlar som bär samhället

går till slut sönder och nya människor

måste sättas in medan dom

som förbrukats alltså måste förnedras

ännu en gång så att varje upprorsgnista släcks.

Kring människor som lever med en daglig smärta

ser man ibland ett slags dimma, kall,

fuktig, den tränger in i allt. 

Dom gör allt för att dölja den där smärtan,

för i samhällets ögon är smärtan

ett straff, bibliskt, grymt, effektivt.

Arbetet. Foto: Göran Greider.

 

Vem har makten över arbetslivet?

Kroppsarbetaren är den som har minst makt

över sitt arbetsliv och det beror på

att kroppsarbetet utgör grunden för detta samhälle. 

Hur skulle det se ut om grundstenarna

plötsligt började röra på sig?

Hur skulle det se ut om målaren, kassörskan, biträdet,

montören eller städaren

en dag samfällt bara går hem

för att sträcka på kroppen och ge

den sin rättmätiga plats i världen?

 

 

Annons