Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Vi måste våga utmana diktaturen Kina!

Annons

Borde den kinesiske ambassadören i Sverige utvisas? I förra veckan gick denne ambassadör vid namn Gui Congyou ut och mer eller mindre hotade både den svenska regeringen och andra medborgare i Sverige om inte vårt stöd för den fängslade förläggaren Gui Minhai upphör. De flesta svenskar, inklusive mig, blev nog både paffa och efter några sekunders betänketid asförbannade på ambassadören.

Sändebudet från en diktaturstat läxade upp oss. Omåttlig självgodhet och aggressivitet hördes i ambassadörens uttalanden. En jättelik nation, en global stormakt, en diktatur, talar om för den lilla staten Sverige vad vi borde göra och inte borde göra: Vi borde inte skicka en minister till det yttrandefrihetspris i Kurt Tucholskys namn som i år går till förläggaren Gui Minhai (som inte kunde närvara under ceremonien).

Det är den där brutala självgodheten och maktarrogansen som lyser fram i ansiktet på ambassadörens ansikte. Man står helt enkelt inte ut med att se den. Den självgodheten upphör inte förrän världens demokrater slutar vara rädda för den kinesiska diktaturen.

Sveriges statsminister sa ifrån, svenska oppositionspolitiker sa också ifrån mot den kinesiska stormaktens hot. ”Vi tänker inte falla undan för den typen av hot. Aldrig”, svarade Löfven. Men jag tror att både vanligt folk och ledande politiker faktiskt blev rätt paffa över den kinesiska ambassadörens hotfulla beteende. Men också oroliga: Vi kan vara säkra på att ambassadörens handlande sanktionerats på högre ort i Kina.

Vad är Kina? Svar: en hyperkapitalistisk ekonomisk stormakt som styrs av en lika hyperkommunistisk elit i form av det Kinesiska kommunistpartiet. På i stort sett en generations tid har landet gått från ett utfattigt tredjevärldenland till en teknologiskt avancerad jättenation som tävlar om den hegemoniska positionen i världskapitalismen. Och säkerligen kommer att ta den. Därav rädslan för Kina. Enorma ekonomiska värden står på spel om handeln hotas med den kinesiska ekonomin.

Mycket riktigt har vi sett ganska få protester från det så kallade världssamfundet mot situationen i Hongkong, den gamla brittiska kronkolonin som för några årtionden återgick till Kina enligt formeln Ett Kina – två system. Men de ungdomar som nu offrar sig för demokratikampen i Hongkong känner knappast något större stöd från västvärldens demokratier. Alla vill helst undvika att bråka med Kina.

För bara tre år sedan, efter att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA, var världens ekonomiska makthavare mycket oroade för hur det skulle gå med frihandeln. I det läget trädde Kinas högste ledare Xi Jinping, en man som sitter på makten utan tidsbegränsningar, fram på olika toppmöten och deklarerade att Kina förblir garanten för ekonomisk liberalism. Och västvärldens ledare och ekonomiska elit jublade över detta ekonomiskt liberala Kina. De förträngde hur enkelt som helst de övergrepp mot mänskliga rättigheter som oavbrutet pågår i Kina – förföljelser av fackföreningar och av hela folkgrupper. Nyligen har läckta dokument från den kinesiska statsapparaten klart visat att den uiguriska folkgruppen utsätts för massiva, statligt organiserade förföljelser.

Nyligen har läckta dokument från den kinesiska statsapparaten klart visat att den uiguriska folkgruppen utsätts för massiva, statligt organiserade förföljelser.

Alla är rädda för Kina. Och i detta snabbt växande jätteland pulserar uppenbart en mycket stark nationalism. Den nationella stoltheten har säkerligen djupa, tusenåriga rötter – Mittens rike – men att den idag blivit så stark beror naturligtvis på att landet saknar demokrati och att opinioner och kollektiva känslor kan manipuleras uppifrån i stor skala.

Så borde herr ambassadör Gui Congyou utvisas? Hade han varit ambassadör för något litet land utan större makt, och där handeln inte betyder så mycket, så hade det nog faktiskt skett. En utvisning skulle säkert leda till att svenska diplomater i sin tur skickas hem från Peking och situationen för den fängslade Gui Minhai skulle säkerligen förvärras.

Är symbolhandlingen ”utvisning” värd det? Räcker det inte med att Löfven och andra politiker varit väldigt tydliga mot det kinesiska agerandet?

Jag vet inte. Frågan är om inte ett litet land som Sverige till slut måste sätta sig i respekt på ett riktigt tydligt sätt, även om det skulle kosta på. Kina har även tidigare pressat Sverige i något som liknar en kampanj mot medierapporteringen om uigurernas situation i landet.

Det är den där brutala självgodheten och maktarrogansen som lyser fram i ansiktet på ambassadörens ansikte. Man står helt enkelt inte ut med att se den. Den självgodheten upphör inte förrän världens demokrater slutar vara rädda för den kinesiska diktaturen.